Alfelt: Jag kan inte ta honom på allvar

Stefan Alfelt

TORONTO. Jag vet att den skrattande pajasen med sin kungakrona i guld på skallen framför mig på en sekund kan förvandlas till en av jordens farligaste män utan att behöva använda vapen.

Ändå kan jag inte ta honom på allvar.

Hoppas att Badou Jack inte gör det misstaget tidigt på söndag morgon.

Adonis Stevenson slår hårt. Alldeles förbannat hårt. En vänster som plötsligt skjuts iväg som kulan ur en AK4. Ett maskerat knockoutslag. Aldrig resultatet av en lång slagserie utan plötsligt bara pang, bom och sov gott.

Det är ett slag man inte kan träna sig till. Det är medfött. En våldsam talang.

När jag står halvmetern ifrån och pratar med honom kan jag inte göra annat än att fundera på hur de unga flickor/kvinnor han misshandlade i sin ungdom kunde överleva dessa slag.

En topptränad boxare är en sak att slå på. En psykiskt och fysiskt totalt nedkörd ung tjej, tvingad till prostitution för att tjäna pengar åt honom 24/7, en helt annan.

Vittnade om det fruktansvärda

Adonis Stevenson dömdes för 20 år sen till fyra års fängelse för att ha organiserat prostitution och dessutom mordhotat och misshandlat kvinnorna han utnyttjade.

Rättegångsprotokollen vittnar om att två av de unga tjejerna i sin desperation bestämde sig för att mörda Stevenson och gängledaren som han stod närmast. Gänget avslöjade planerna och straffade kvinnorna genom att först misshandla den ena inför ögonen på den andra och sen låta Stevenson ta över misshandeln av den andra kvinnan.

Hans slag träffade ansikte, armar, kropp, ben och kvinnan vittnade om hur fruktansvärt ont de gjorde innan hon blev medvetslös.

Samma hårda slag som sänkt 24 topptränade professionella boxare.

Det finns väldigt många ytterligare vidriga detaljer att läsa om Stevensons ungdomskriminalitet men jag vet, jag vet, jag vet …

Svårt för hans självömkan

Han har avtjänat det straff Kanada ansåg han förtjänade och han har i 20 år levt ett klanderfritt liv utan mer problem med lagen och sysslat med många välgörenhetsengagemang.

Att han fortfarande tjänar sitt uppehälle (massor av miljoner) på våld är också en helt annan sak även om det självklart kan kännas sisådär.

Det jag har svårt för är hans självömkan.

På presskonferensen i The Rec Room i Toronto Roundhouse vädjar han med öppen famn till fåtalet åskådare utöver pressfolket att komma till Air Canada Centre på lördag (lokal tid) för att stödja honom. Han som är en riktigt kanadick.

Oavsett om man ska se honom som haitier eller kanadick tror jag att boxningsfansen fortfarande har väldigt svårt att acceptera att han tjänar enorma pengar på de kvalifikationer som fick honom att rusa upp i gänghierarkin.

Stevenson har sonat sitt straff och är därmed en oskyldig och efter sina framgångar åtminstone till en del hyllad medborgare i landet Kanada, medan hans offer i ungdomsåren fortfarande brottas med hemska trauman efter det vidriga våld och tvång de utsatts för.

Stevensons sökande efter förlåtelse känns patetisk efter bara några minuter.

Jag använder aldrig Badous smeknamn

Han ler brett mot varje journalist oavsett vad de frågar om. Skrattar och sitter kvar hur länge som helst. Långt efter att de flesta packat ned sina kameror och stoppat iPhonarna i bröstfickan försäkrar han fortfarande att han är en riktig kanadick som förtjänar stöttning.

Alla har rätt till en andra chans.

Man ska inte dömas till livstids fördömelse när lagen säger fyra år, men det finns andra värderingar vi inte kan komma ifrån.

Jag älskar Badou Jack för hans starka personlighet som helt saknar alla former av negativa tankar om andra människor, men jag avskyr hans val av smeknamnet The Ripper som anspelar på en man som mördade prostituerade i 1880-talets London. Jag använder helst aldrig Jacks smeknamn.

Ett smeknamn är en småsak i det här resonemanget. Mycket är betydligt viktigare och må bäste man såklart vinna.

Fast personligen är jag inte bättre människa än att jag hoppas att Badou Jack tidigt på söndag morgon klistrar igen Adonis Stevensons påklistrade flin.