Man behöver inte hyckla – det räcker att hålla tyst
Tala är silver, tiga är guld.
Alltid en god regel att följa.
I synnerhet i slutspelstider.
Det började med AIK:s Daniel Örlund. Sen öppnade även BP:s Markus Karlsson munnen utan att kolla att hjärnan var ordentligt inkopplad, när han sa att han funderade på att inte ställa upp mot Djurgården.
Läste i går i DN att BP:s tränare Claes Eriksson skyller allt på
media och pratade om ”billig journalistik”. Där kan man verkligen tala om att skjuta budbäraren. Markus Karlsson kom med sitt uttalande i radio (alltså bandat, inget utrymme för fejkade citat). Dessutom var det inte på någon liten piratkanal
utan högt ansedda och respekterade Radiosporten. Efter alla år i svensk toppfotboll är inte heller Karlsson någon medieovan duvunge. Han borde ha insett att det skulle bli rabalder.
Lätt att det kokar över
Det går inte att komma med den typen av uttalanden när ett allsvenskt guld står på spel och tro att det ska gå obemärkt förbi. Det handlar om stora känslor och förväntningar, en hel säsongs slit, glädje, besvikelse. Allt det sjuder nu i en glödhet slutspelsbrygd. Då behövs det inte mycket för att den ska koka över.
Naturligtvis står det Karlsson fritt att tänka de här tankarna, att känna lojalitet med sin gamla klubb Djurgården. Däremot kan han vara smart nog att inte trumpeta ut sina känslor. Karlsson sa tidigare i veckan att han inte vill hyckla. Men det behöver han inte. Det räcker så bra att hålla tyst.
En annan diskussion i diskussionen är att när spelarna för den här typen av resonemang offentligt så sänder de dubbla signaler. När en spelare byter klubb och fansen blir besvikna hörs alltid från spelaren och hans nya klubb att det inte går att ta hänsyn till sånt gammalt sentimentalt krafs som klubblojalitet och lagkänsla i dagens penningstyrda proffsfotboll. Spelarna är proffs som måste sköta sina jobb och se till sitt eget bästa.
Inte räkna med förståelse
Det är förstås helt sant. Det blir dock konstigt när spelarna i ett annat läge kan gå ut och prata om att de inte vill vinna, inte vill göra mål på sina gamla klubb, inte vet om de vill spela. Antingen så är man professionell i sitt agerande eller så är man det inte. Däremellan finns ingenting. Vad spelarna känner i sina hjärtan är däremot, som sagt, en annan sak. Men de kan inte räkna med förståelse för oproffsiga uttalanden.
Därmed inte sagt att det på något sätt är acceptabelt med de otrevligheter som Karlsson utsatts för i samtal och sms. Det är vidrigt och patetiskt och visar vilken total brist på distans, empati, intelligens och uppfostran somliga så kallade fans lider av.
Att de kloka, fina fotbollsälskarna är så många fler än nötterna märks dock ofta, som i mejlskörden den senaste veckan. Inte minst i responsen kring min krönika till Ralf Edströms försvar. Nu menar jag förstås inte att bara de som tycker som jag är kloka. Inte alls. Mothugg är bra. Det är dock alltid lika glädjande att få ta del av läsares minnen och känslor kring en spelare som Ralf, se hur mycket han betytt för så många.
Till sist: en språklektion sprungen ur frustration. Inte nog med alla särskrivningar som ”sill sallad” och liknande rysligheter. Dessutom tvingas man, som i går när jag fikade på Landvetter flygplats, se språkliga omöjligheter som ”en panini” och ”en biscotti”. Det heter en biscotto och en panino. Panini är plural. ”En panini” betyder alltså ”en mackor”.
Detsamma gäller paparazzo och paparazzi. Petitesser? Inte alls. Ord har, som ni ser redan i inledningen på den här texten, betydelse.
Trevlig helg önskar Fru Besserwisser.