Arsenal i 7:e himlen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Wegerup: Ett stycke Champions League-historia – magnifikt

helskärm

Dåligt försvarsspel, dålig motivation hos Slavia Prag, dåligt...

Stopp, det räcker där.

Bara att nämna ordet ”dåligt” i samband med Arsenals sjumålsseger är tjänstefel.

Så jag säger helt enkelt: bra.

Så in i helsike, otroligt bra.

helskärm

Under min tid som London-korrespondent hände det då och då att jag blev avundsjuk på britterna och deras rubrikvänliga språk. I går kväll kom den känslan tillbaka. Rubriken efter supersegern är ju så given:

”Simply the best”.

Att motståndarna inte bar namn som Chelsea eller Barcelona förtar ändå inte Arsenals prestation. Bara sura rönnbär skulle hävda det. Alla med ett uns av generositet i sig, oavsett klubbsympati, säger som det var:

Arsenal var magnifikt. Arsenal gjorde Slavia Prag dåligt. Arsenal spelade ut, rullade upp, förnedrade och klädde av sina motståndare.

7–0. Siffrorna är redan ett stycke Champions League-historia, ett tangerat rekord med Juventus seger över Olympiakos 2003. Egentligen behöver man inte skriva mer än så. Men jag måste ju också få skriva lite om den fullkomligt formidable Hleb, om den fantastiske Fabregas och om denne Walcott vars formkurva går rakt upp i Vintergatans bortre galaxer.

Undrar hur Ljungberg mådde framför tv:n

Arsene Wenger pratade efteråt om en ”ödmjuk, ung man” och allt fler verkar nu inse att den där Mister Sven-Goran Eriksson visste vad han gjorde när han tog med den då 17-årige Walcott till VM i fjol. Ännu en gång när det gäller Svennis är det bara att konstatera att skrattar bäst som skrattar sist.

Även Wenger är en tränare som vet vikten av tålamod, av att följa sin linje. Han har fått vänta och vänta på den nya arenan, de nya miljonerna, de nya spelarna som stått på tillväxt.

Nu är framtiden här igen för Arsenal, man är åter i fas med tiden och livet och jag tror faktiskt att Arsene Wenger kände sig som en mycket ung 58-åring efter den sjufaldiga födelsedagsbomben.

Däremot undrar jag lite hur en spelare som Fredrik Ljungberg mådde om han såg på tv i går kväll...

Hur Jens Lehmann kände sig, det behöver man inte undra. Den bänkade målvakten berättade efteråt att han, precis som Slavia Prags spelare, kände sig ”förudmjukad”. Wenger svarade iskallt att han inte alls vill förödmjuka någon. Han vill bara vinna matcher. Ridå.

En som också borde få se ridån gå ner är domare Hauge som fick en avgörande roll i mötet mellan Roma och Sporting Lissabon. Jag är ingen romanista och jag vet att domarna måste få göra fel de med. Men då måste de också tåla kritik. Skador som den Francesco Totti fick i går ska inte få uppstå.

Liedson kom för nära för fort, alldeles för nära. Här är domare Hauge dock i gott (dåligt) sällskap. I nästan varje internationell toppmatch vägrar spelarna att backa tillräckligt vid frispark och sen smyger de fram minst två meter innan den slås och domarna ser mellan fingrarna med ofoget. Det förstör, ja rentav omöjliggör, för frisparksläggarna.

Eftersom vi alla vill se fler mål och eftersom regler är regler vill jag att domarna ska varna, varna, varna och utvisa tills spelarna står där de ska och förblir där.

Romas själ fick gå av i förtid

Nu fick Roma se sitt hjärta, sina lungor och sin själ gå av planen i förtid. Oavsett den tillkämpade segern i går kan Tottis skada bli mycket kostsam om den skulle vara allvarlig och bli långvarig.

Orosmoln på Romas himmel alltså. Den förblir däremot ljus över de norditalienska rivalerna i Zlatans Inter som vann mer eller mindre turligt över CSKA Moskva. I dag sätts olycksfågeln Mandrykin på tåget mot Sibirien.

Arsenal, de behöver inte åka någonstans. De är redan i sjunde himlen.