Får prestigejobbet på SVT:s klassiker

Publicerad 2015-12-22

”Att bestiga berg är ingenting jämfört med det här”

Hur hanterar en nioåring ett cancerbesked som placerar honom i rullstol?

Aron Anderson fann räddningen i idrotten.

Nu får 27-åringen förtroendet att som programledare för Lilla Sportspegeln inspirera fler barn att både hitta idrotten och hantera motgångar.

Aron Andersson på Kebnekaise 2013.

Ingenting tycks kunna stoppa Aron Andersson. 27-åringen har varit med i fyra Paralympics i tre olika idrotter, cyklat armcykel till Paris, simmat över Ålands hav, bestigit Kebnekaise och genomfört en Svensk klassiker. Detta efter att även ha besegrat cancern vilket innebar att han blev rullstolsburen som nioåring.

”Tjafsade om bästa dagen”

Men nu står 27-åringen enligt egen utsago inför sin tuffaste utmaning hittills. Att leda favoritprogrammet Lilla Sportspegeln.

– Det är tufft alltså, min tuffaste utmaning hittills känner jag. Att bestiga berg är ingenting i jämförelse. Det kommer krävas mycket, säger Anderson.

Anledningen till ångesten är enkel att förstå när man hör om Andersons egen relation till det klassiska programmet.

– Jag tittade verkligen slaviskt och det här är en helt sann historia. Jag och min kompis Anders tjafsade om vilken veckodag som var bäst. Han sa fredag eftersom att Fångarna på forten gick då. ”Nej, nej, nej, det är måndag för då är det Lilla Sportspegeln” sa jag. På den nivån var det. Jag tror det slutade med att Anders höll med mig till slut.

”Fick mig igenom min barndom”

Under åtta program ska Aron Anderson nu åka ut och träffa svenska elitidrottare som satsar mot OS i Rio i sommar. Förhoppningen är att både OS-stjärnorna och han själv ska kunna inspirera och motivera barn att hitta glädjen i idrotten. För 27-åringen själv har den varit livsavgörande – inte minst när läkarna levererade beskedet till en då nioårig Aron att han inte skulle kunna gå igen.

– Mitt sätt att ta mig igenom allt har varit att hitta något jag gillar att göra i livet. Det fick mig igenom min barndom med rehabiliteringen, rullstolen, cancern och allt. Det handlade om att jag hittade idrotten i mitt liv. Jag hittade något jag verkligen gillade att göra som gav så mycket glädje och energi. Det är superviktigt. Något där man känner sig duktig, trygg och som ger glädje. Då kan man alltid falla tillbaka på det.

”Då såg jag mamma grön av sjösjuka”

Samma metod har 27-åringen använt under sina utmaningar.

– För mig handlar det om att zoona ut från tillvaron. Att få lite perspektiv. Det är som när jag simmade över Ålands hav. Det var kallt, det var stora vågor och jag hade så ont i alla muskler att jag bara ville sluta. Men när jag ligger där ser jag min mamma i följebåten. Hon var med för att laga mat och ordna dricka och det gick jättebra för henne i ungefär en timme. Sedan ser jag mamma helt grön och hängandes över relingen så sjösjuk så du anar inte. Så då ligger jag där och tänker om jag verkligen vill byta plats med mamma och varje gång jag ställer mig frågan får jag nej till svar. ”Nej, nej, det vill jag verkligen inte”. Det blev ett perspektiv som gjorde situationen lättare. På samma sätt jobbade jag när jag tvingades avsluta min friidrottskarriär (efter en höftledsoperation). Då tänkte jag att jag har ju inte cancer i alla fall. När man tvingas sluta med något man älskar gäller det att hitta något annat man älskar.

Nu hoppas Aron Anderson kunna hjälpa barnen som ser på Lilla Sportspegeln att hitta något de älskar.

– Jag hoppas verkligen kunna göra min lilla insats och inspirera ännu fler barn att prova på alla möjliga idrotter och hitta något de verkligen gillar. Det här är verkligen drömjobbet.