Behåll vännerna efter din kvart i rampljuset
Alla vill till himlen, och åka limousine förstås.
Även idrottens tindrande stjärnor.
Inget underligt med det.
Men väl värt att ha distans till, våga le åt ibland.
”If my friends could see me now, I know they would smile”. En välkänd strof, en tänkvärd fras. Jag kommer att återkomma till den, längre ner, men ha den i åtanke, låt den klinga i bakhuvudet när ni läser.
Visserligen begår jag här ett av de allra grövsta brotten mot journalistikens och även den goda litteraturens lagar. Man citerar a l d r i g låtar i texter, lika lite som dikter. Det bäddar för patetik och pekoral. Men, som vi alla vet, ingen regel utan undantag och eftersom jag hört just den här strofen inom mig, ända sen Idrottsgalan i måndags kväll, bara måste den få komma ut, präntas ner.
Idrottsgalan, ja. Det känns som jag knappt hann byta klänning efter Fotbollsgalan så var det dags igen för en ny gala med svensk idrotts finfolk. Idrottsgalan brukar vara lugnare än Fotbollens fest. Boys will be boys och på fotbollspartajet är det alltid är lite mer starkt i glasen, lite fler skandaler på dansgolvet. Kukmäteriet är däremot detsamma på båda galorna, naturligtvis.
Kul att dricka bubbel
Där, likt på alla galor, alla tillställningar där vi människor får möjlighet att burra upp påfågelfjädrarna och mäta oss med varandra. Vem sitter vid honnörsbordet? Vem får skåla med prinsen? Vem vinner det finaste priset? Vem har den dyraste klänningen? Vem åker i den längsta limon?
Jag ska inte raljera alltför mycket över det beteendet, jag tyckte själv att det var kul att dricka bubbel i en limousin på väg till Brolins Undici efter Fotbollsgalan, få gå förbi kön, kindpussas till höger och vänster, se och bli sedd. Ibland är det roligt, rätt och slätt. Däremot har jag gått såpass många klasser i livets skola att jag lärt mig att inget av det är betyder något, egentligen. Inget av det där har något att göra med den jag är, egentligen. Den dag jag byter jobb eller petas neråt så kör limon förbi mig, vakten ser mig inte i kön, folk vänder bort ansiktena.
Skrattar allt mer tillkämpat
Lätt fånget, men också lätt förgånget. Det vet de som stått i strålkastarljuset och sen åter förpassats till skuggan.
De som för varje år kommit allt längre bort från honnörsbordet, de som skrattar och applåderar allt mer tillkämpat när någon annan hyllas på scenen.
Jag såg en hel del sådana ansikten, påmindes om en hel del sådana öden, när jag kryssade mellan borden på Idrottsgalan i måndags.
Nog ska man njuta när man står där på scenen, ta den där kvarten av berömmelse som är så få förunnad, skåla, leva och fånga dagen. Bara man ser till att behålla dem som fanns där innan kamerablixtarna vändes mot en, håller fast vid de vänner som kommer att finnas där även i motgången, de som kommer att hjälpa en att behålla självdistansen, att kunna le åt sig själv. De som kan sjunga som (här kommer så äntligen frasen) The Kinks en gång gjorde, apropå fattigdomen i rikedomen och kändisskapet:
”If my friends could see me now, driving round just like a film star, in a chauffeur driven jam jar, they would laugh. They would all be saying that it’s not really me. They would all be asking who I’m trying to be. If my friends could see me now, looking out my hotel window, dressed in satin strides and two-tone daisy roots.
If my friends could see me now I know they would smile”.
Bättre än så kan det inte sägas.