Bergström: Nu blommar löken, liket är fortfarande dött!
I maj stöttes dolken i tourens rygg.
Efter ett halvår i bårhusets frys tinades kroppen och ställdes ut till allmän beskådan och... nu blommar löken!
Liket är fortfarande dött.
Så Ebba Andersson var på väg mot en förkylning.
Det förklarar sköldpaddsfarten i gårdagens kvartsfinal och den egna förvåningen inför den. Inte ens hennes stålkropp klarade av att säsongsdebutera med sju etapper och hundratals resmil. I går kallade jag resultatet ruttet, vilket det uppenbart var rent sportsligt, men virusen gör åtminstone tabellraset begripligt.
22-åringens sjukanmälan sänkte förväntningarna på en redan snökall touravslutning. I maj skrev Fis om reglerna så att försten upp för slalombacken inte längre automatiskt vann och i den ystra förändraryran adderade de en sidotävling som inte ens åkarna begrep.
Var det trollkarlen i Indialand?
Om det blev för komplicerat?
Fråga tv-produktionen som konsekvent behängt åkarna med tider som inte har något med verkligheten att göra. Weng +42 betydde inte att Weng var 42 sekunder efter någon, lika lite som Cologna −12 tydde på någon sorts schweizisk ledning.
Eller titta på startnumren och förklara för ett skolbarn varför elvan Diggins hade femman på bröstet medan fyran Östberg hade sexan. Var det trollkarlen i Indialand som hade trolleritrollat?
Beslutet var stendumt på pappret och exakt lika korkat när det förverkligades.
Östberg knäckte Neprjajeva med tre sekunder i backen och blev trea, knappt slagen av tvåan... Neprjajeva. Ett par timmar senare tappade Aleksandr Bolsjunov greppet mot två norrmän, men fick trösta sig med att han gick om en norrman i totalen och vann rubbet.
Radioteatern ger: Skidsurrealism, en pjäs i två akter.
Är ni nöjda, Fis? Tycker ni att skidor varit för spännande, var det därför vi berövade oss vinterns största dueller om pengar och poäng?
Lyckligtvis var Therese Johaug så storstilad att tabeller och grafik inte behövdes i damernas topp. Alla såg att hon var bäst (fast Anamarija Lampic, 41:a i dag, påstås också ha segrat på något vis). Charlotte Kalla och Jens Burman blev främsta svenskar på varsin tolfte plats och Jonna Sundling kom undan debuten två platser därbakom.
Tyvärr är vi en b-nation
Det är ett mycket skralt svenskt resultat sett till vår trupp och ställning i skidvärlden. Men tyvärr ligger det i linje med hur det brukar se ut. Moa Molander Kristiansson var främst i fjol på plats tretton, Daniel Richardsson var åtta och Anna Haag tolva 2018.
Det går att skylla på ett skadat revben här, en formsvacka där, men oflax jämnar ut sig medan långtgående tendenser talar sanning. Vågar vi titta på den stora bilden blir det tydligt att Sverige är en b-nation i Tour de ski. Vi tillhör inte samma division som Norge och Ryssland och når heller inte vår egen mästerskapsnivå till naveln.
Detta är bekymrande.
Det måste skrivas, upprepas och problematiseras av oss sportjournalister. Det är i sin ordning att Anders Blomquist benämner vintern som ”mycket stolpe-ut”, men kåren kan inte stanna där.
Touren är i sig omstöpt till det sämre, men det är alltjämt säsongens enda riktigt tunga tävling. Varför anpassade vi oss sämre än andra? Varför sprintade vi så dåligt?
Ja, berätta för oss, vad i upplägget har gått snett?