Nej, gå inte över till skidskytte nu!

Det är vår plikt att fortsätta titta

Kristoffer Bergström

Jaha, det här var ju kul.

Jag menar det.

Ännu en långtråkig söndag, säger magkänslan. Efter att ha genomlidit en Johaugvinter verkar vi stå inför nästa. Medan våra killar har blivit ett år äldre har Kläbo blivit ett år bättre.

Nej, surrar magen. Dags att gå över till skidskytte nu, till dramatik och blågula leenden.

Men vet du?

Magar kan spjälka mat. De är inget vidare på sport.

Ansvaret ligger på oss

Längdsporten kommer fortsätta vara vår informella nationalsport på vintern så länge vi väljer att ha det så. Ansvaret ligger på oss, inte på Calle Halfvarsson och Stina Nilsson. Nu prövas vårt tålamod och vi kan antingen lyssna till den allsmäktige magen och zappa – Arvinge Okänd repriseras säkert på tvåan – eller bita i.

Lite jävla pliktkänsla, tack, det är inte för mycket begärt.

Vad Therese Johaug utför i spåren är artisteri. Det är ett segt och svårälskat konstnärskap, inte olikt videokonst i den aspekten, men har du myst dig igenom Svans, Dählies, Ordinas och Kallas glansdagar så ska du väl klara av ett envist kroppsgeni från Dalsbygda? Och visst är herrloppen sprejmålade i rödblått, men att det finns en stormakt har inte hindrat oss från att heja på underhunden förut. Vad vore J-O Waldners framfart utan Kina?

Under förväntan för damerna

Den här vintern har öppnat aningen över förväntan för de svenska herrarna och lika mycket under förväntan för damerna. Det är i sin ordning, sport funkar så. Vad som verkar som en naturlag, att distansloppen avgörs efter två kilometer, att Norge alltid vinner, kommer snart vara omkullkastat och hänger vi bara i vinner Frida Karlsson eller Björn Sandström en dag.

Så håll ut, sitt kvar, misströsta inte när Johaug studsar upp för ännu en backe.

Ja, min mage gillade Björgen bättre. Men min mage är bara en behållare för tuggad mat.