Tillbaka i Dakarrallyt: ”Största i världen”

När Annie Seel inte längre kunde köra motorcykel i Dakarrallyt "tog livet slut".

Nu har det börjat om – i bil.

– Jag fick en ny chans. Gubbe nummer två när man spelar tv-spel, säger hon inför starten den 4 januari.

Annie Seel beskriver 2011 års upplaga av Dakar som ett helvetesrally. Det var hennes femte på motorcykel och det tredje i Sydamerika dit evenemanget flyttade efter att terrorhot stoppade 2008 års upplaga i Afrika. Utöver ansträngningarna ett "normalt" Dakarrally på motorcykel innebär – "Varenda misstag gör ont. Väder och vind slår dig i ansiktet och på kroppen. Man får sova alldeles för lite." – blev hon matförgiftad.

Ändå bröt Seel samman när det senare samma år stod klart att det inte skulle bli något mer sydamerikanskt äventyr bakom styret, att den upprepat skadade och allt svagare axeln satte stopp och att det var slut med det "överjävligaste" sättet att göra ett Dakarrally på.

– 2012 och 2013 var skit. För mig blev det som om livet tog slut. Dakar är Mount Everest. Det är det största man kan göra inom den här världen. Det är det som har varit moroten, som har fått mig att jobba järnet. Det är det jag går upp på morgonen för. För att få ihop pengarna till nästa tävling, säger 46-åringen till TT.

Klev in i bilen

Att sluta helt med motorsport var inget alternativ för Annie Seel. Därför tog hon plats bakom ratten. Det har blivit fyra starter i Midnattssolsrallyt, 2011–2014, och förra året fick hon chansen i Dakar igen – som kartläsare åt australiern Garry Connell.

I år ska hon styra igen. Hon tvekade inte när en av det brittiska teamet Rally Raids tre "ökenkrigare" – bilen heter "Desert Warrior" – blev ledig och hon fick frågan av stallchefen Paul Round som kommer att agera kartläsare.

Det är ju i sanden och dammet Seel trivs som allra bäst.

– Det är inte bara att köra så fort som möjligt under en väldigt kort period. Man ska hitta rätt väg och ta hand om bilen, man får punka eller kör sönder något. Man ska komma överens med sin co-driver. Det blir inte bara en tävling. Det är överlevnad, ett äventyr. Jag gillar att gå in i bubblan, när man kan stänga av allt annat. På det sättet är Dakar exceptionellt, säger hon.

Många dödsolyckor

Överlevnad är rätta ordet. Dakarrallyt är inget ofarligt äventyr. Sedan starten 1979 har nära 30 dödsolyckor med deltagare inblandade solkat ned tävlingen.

Ändå är Annie Seel inte rädd, och har aldrig varit det trots att hon under sitt första rally enligt egen utsago vurpade tio gånger om dagen.

– Jag tycker inte att det är så farligt. Rädsla är något man inte kan kontrollera. Eftersom jag kan det här utan och innan så är jag inte rädd. Sedan kan man faktiskt kontrollera risk. Jag kommer inte att ligga och köra på gränsen. Det är klart att det finns lägen när det går överstyr och man blir rädd en liten stund: "shit, det där var nära". Men det går över. Och så passar man sig mer nästa gång.

Riskerna är betydligt mindre i bil än på motorcykel och Annie Seel har annat att tänka på än eventuella faror.

Som starten i Buenos Aires och de inledande sträckorna i Argentina:

– Det är helt galet, världens hallabalo, ett publikhav. När vi åker förbi står hela städer, från minsta lilla unge till farmor och farfar, längs vägarna och viftar med argentinska flaggor. Där är man superstjärna. Det känns overkligt när man kommer från Sverige där ingen bryr sig, säger hon.

TT