Fansens känslomässiga farväl till Bryant

Publicerad 2020-02-01

LOS ANGELES. De kom från Bolivia, från Belgien, från Brasilien och självfallet – från USA.

Med sig hade de blommor, handskrivna brev, basketbollar och kramdjur.

Allt för att ta känslomässiga farväl av den bortgångne NBA-ikonen Kobe Bryant.

– Jag träffade honom aldrig. Men jag kände honom. Förstår du?

Ögonen tåras på San Franciscosonen Jerome Callwell när han för Sportbladets utsände försöker förklara hur mycket Los Angeles Lakers legendariske stjärna betytt för honom.

– Jag är 40. Han var 41. Jag såg honom direkt han kom från high school. Han är min generations Michael Jordan. Det är därför jag är här i kväll, för att hylla honom.

Tiotusentals andra gjorde på fredagskvällen samma sak när Lakers spelade sin första match sedan helikopterolyckan i söndags då Bryant, hans 13-åriga dotter Gianna och sju andra ombord omkom i en krasch utanför Los Angeles.

”Trodde det var fejk news”

– Först trodde jag att det var fejk news. När jag slog på teven och insåg att det stämde var det som om jag någon slagit mig hårt i magen, säger Kathy McClintock .

Efter att ha sörjt i flera dagar ringde hon sin väninna, Kathy Nickel, och bad henne slå följe till Los Angeles från hemmet i San Diego.

– Vi tog tåget hit i dag. Jag kände att jag behövde vara nära. Hans driv och hans uthållighet har varit en stor inspiration i mitt liv.

Hon och hennes väninna bär svarta t-shirtar med Bryants namn. Båda hade hoppats kunna vara med under de officiella hyllningarna inne i arenan.

– Det visade sig omöjligt när biljetterna säljs för tusentals kronor. Ändå är det viktigt för oss att få vara här och ta farväl. 

”Lever vidare i minnet”

De reser sig för att följa minnesceremonin från en av tv-skärmarna på närliggande restaurangen WP24.

– Det smärtar mig att han är borta, säger McClintock.

– Men han lever vidare i minnet.

Mitt på torget mellan avspärrningarna där fansen lägger minnessaker har en grupp män samlats. De bär alla tröjor med siffran 24 på, det nummer Bryant hade i Lakers. Som på given signal börjar de hoppa upp och ner och samtidigt skandera den bortgångne stjärnans namn.

Jason Pascual lägger skyndsamt händerna över öronen på yngsta dottern Melana, för att skona henne från skränet.

När männen inte orkar längre ler han tacksamt.

– Det är andra gången vi är här sedan i söndags, säger han och pekar på familjeklanen som också består av hustrun Malinda samt sönerna Jacob och Jackson.

– Första gången hade det precis hänt. Vi var på väg hem från Hollywood när min fru läste om det på telefonen. Vi var helt förkrossade. Kobe är LA. Men det kändes som om hela världen stannade upp.

Nu har de återvänt, som han säger, för barnens skull.

– Firandet här är en påminnelse om hur mycket Kobe förde oss alla samman. Nu kommer folk av alla slag hit för att minnas honom. Det skrivs på väggarna där borta, det målas på marken här där vi står och det byggs monument över honom. 

Också familjen Pascual lämnar avtryck.

– Vi tog med oss pennor. Tillsammans med barnen ska vi skriva meddelanden till Kobe.

”Ville inte gråta – då hade jag gått sönder”

För Lisa  ”Fanci” Jackson kom dödsbudet som en sån chock att hon tappade orden.

– Jag ville inte gråta för då hade jag gått sönder. I stället la jag alla känslor i konsten och skapade det här.

Hon häller fram en tavla med ett lermotiv föreställande Kobe och hans dotter, Gianna.

– Jag gillar inte att se folk sårade. Jag vill att konsten ska skapa en ventil för smärtan. Jag hoppas att tavlan ska hjälpa hans familj att ta sig igenom mörkret.

Vid avspärrningarna en meter från fyra Lakersballonger har någon ställt ett par Nikeskor. De är svarta och gapar tomma i natten.

När en liten flicka närmar sig ser det först ut som om hon tänker lyfta upp en av dem. Men i stället trycker hon ner det som kan vara hennes käraste ägodel i skon – ett brunt litet kramdjur.

Efteråt tar hon sin mamma i handen. Tillsammans beundrar för ett ögonblick skapelsen och försvinner sedan i larmet.

Vid avspärrningarna har nya fans redan tagit deras plats.