Leifby: Snart finns inget kvar för SVT att sända

Marcus Leifby

Sportbladets tv-krönikör: Det är en institution i kris

NEW YORK. Värsta rivalen värvade den bästa experten och den sista kvarvarande legendaren sade upp sig i ren uppgivenhet.

SVT-sportens chef Per Yng hade en minst sagt tuff dag på jobbet i går.

Det värsta är att jag tror att det kan bli värre än så.

För SVT-sporten är en institution i kris.

Samtidigt som jag fick ett knippe eklöv slaget i nosen på mig på det ryska bastubadet jag besökte i går åkte tv-sporten på två rejäla lavetter de också.

Skillnaden är att jag ruskade av mig och nästan direkt kände mig friskare än på mycket länge.

Det kan man dessvärre inte säga om tv-sporten.

Att man tappar Niklas Wikegård är inte förvånande i sig. Snarare tvärtom.

För det första så har hans plats i SVT:s hockeyfåtöljer varit ett märkligt kapitel eftersom han samtidigt har representerat andra kommersiella tv-kanaler och dessutom varit ett av Sveriges mest kända spelbolags ansikte utåt.

Är bara början

För mig har det varit en produktplacering utan dess like, ungefär som att GB-gubben eller Ronald McDonald satt i Marie Lehmanns knä.

Oberoende, hallå!?

Nu ”kritar” (wikegårdska) han i stället på för TV4, en kanal som faktiskt sitter på riktiga hockeyrättigheter (elitserien, hockey-VM) som han kan jobba ordentligt med.

Att Wikegård ”sviker” för konkurrenten är inte så anmärkningsvärt, det är sådant som händer i den här branschen.

För mig är det Agne Jäleviks protestuppsägning som sätter igång alarmet.

Jälevik har varit tv-sporten trogen i nästan 30 år men väljer nu att sluta för att han anser att redaktionen ”utarmas på resurser”.

Och jag är rädd för att det här är bara början.

Public service ska vara mångfald

Under de senaste tio åren har det blivit allt mer tydligt att Sveriges Television inte har någon möjlighet att konkurrera med de reklamsvärmande kanalerna när det gäller sändningsrättigheter.

Priserna har trissats upp till obskyra nivåer och 2008 fick Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg stå utanför EM-arenorna i Österrike och Schweiz eftersom TV4 norpat åt sig ensamrätt.

I vintras blev det klart att även skidskyttet, ett av grundfundamenten i omåttligt populära ”Vinterstudion”, försvinner.

Längd-VM 2013? Det lär bli väldigt mycket ”vi är strax tillbaka”.

Kvar finns inte så mycket mer än bandy (som de tappar till TV 4 nästnästa säsong), handboll och ett gäng marginalsporter.

När SVT till och med tvingas släppa GP-tävlingarna i speedway, då vet man att det är illa.

Hur illa? Det är svårt att säga.

Public service ska vara mångfald, ett ord som TV4 och Viasat kan ge blanka fan i om de vill, och SVT kan inte motivera rättighetsinköp i miljardklassen (Champions League, för att ta ett exempel).

Ett sådant köp skulle innebära att det inte fanns några pengar kvar ens till en kopp kaffe till Christer Ulfbåge.

Det är inte försvarbart.

Faller OS-affären faller allt

Risken finns att SVT inte ens klarar av att köpa hem de kommande olympiska spelen, evenemang de har sänt exklusivt sedan 60-talet.

Det skulle vara ett dråpslag för tv-sporten som institution och faller den affären faller allt, känns det som.

För snart finns det ingenting kvar att sända.

Speciellt inte om du inte har några pengar.

2008 kom det en public service-utredning som bland annat föreslog minskade resurser och att sponsringen av vissa typer av program i princip ska bannlysas.

Ni hör ju själva.

För att handla behöver man ju pengar och stiger samtidigt priserna har vi en ekvation som inte ens Anders Borg kan lösa.

Det går inte att spara och satsa på samma gång.

Så, vem är syndabocken?

Ja, inte fan är det sportchefen Per Yng i alla fall, han sitter bakbunden.

Det verkar tyvärr som att den borgerliga regeringen har samma inställning till fri television och sport som den har till tandvård, skola och i viss mån kultur.

Att den ska privatiseras.

Så, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, hur ska vanligt folk ha råd att följa de stora, nationsenande idrottsevenemangen framöver?

För du själv lär väl inte ha några större problem att betala för de dyra abonnemangen.