”Jag sover med handskar på”

Publicerad 2013-04-26

Jonna Adlerteg om smärtsamma blåsorna, tuffa träningen och varför hon kan sluta vid 21

ESKILSTUNA. Se det här fotot som en sammanfattning av Sveriges nyaste storstjärna.

Det silverglänsande visar vår största framgång i gymnastik på 50 år.

Det gulnade och svullna visar ansträngningen som krävdes för att ta sig dit.

Jonna Adlerteg, 17, sträcker ut sig på det vadderade golvet. Vristen spänns, tårna ­pekar framåt tills foten är en förlängning av det raka benet. Vi är ensamma bland madrasser, trapetser och barrholmar i Eskilstuna­ GF:s hall, det är tyst, ett par grader under rumstemperatur.

Jonna är avspänd i någon sorts spagat, hon lutar överkroppen framåt.

– Vad vill du veta?

Allt, tänker jag, men så svarar jag inte. För första gången sedan 1963 har en svensk kvinna tagit EM-medalj i gymnastik. Den här gången skedde det någon månad efter att en benbit lossnat i armbågen och operation krävts. Hur hann Jonna i form? Varför föll ­rivalerna från barren men inte hon? Är hon rik nu?

Men mest undrar jag om ett foto.

Jonna Adlerteg bloggar ofta om sin vardag. De senaste bilderna visar mest henne med buketter i famnen och träningskamraten Ida Gustafsson – sexa i barr på samma EM – intill sig, men en sticker ut.

Ett blått tygband bär upp en polerad silvermedalj. Siffrorna 2013 glimmar. Medaljen ligger i två händer som är fläckade av talk. Fingrarna är krökta, flatorna är bubbliga av gulnade valkar.

Jonna berättar att en kompis som är gymnastikdomare knäppte den efter prisceremonin och att fotot är okej att publicera.

– Det var en jättebra idé att ta bilden. Den blev cool, säger hon.

Hur mår dina händer?

– Ganska bra, för nu har jag tävlat och därför inte tränat lika mycket. Men i tuffa träningsperioder har jag ganska ont. Ibland får jag sår. Då är det som värst. Eller när man har varit ledig och kommit i gång igen.

Hur hanterar du det?

– Jag sätter på lite xylocain (smärtstillande) före träningen och salva efteråt. Jag brukar ha bomullshandskar på natten så att jag inte ska kleta av den tjocka salvan med en gång.

Hur atletisk är du?

– Vi gymnaster är starka och viga. Kanske inte i bänkpress eller benböj med stång, men jag kör 25 chins (man hänger i en stång och häver upp sig till den är i brösthöjd) på 40 sekunder och gjorde senast 38 i brutalbänk (en sorts extremsitups där man hänger i knävecken).

Efter intervjun ska Adlerteg träna i tre och en halv timme. Morgonen efter väntar dubbla pass, totalt sex timmar, precis som dagen därpå. Jonnas tränare försöker pressa ner tidsmängden i hallen, men under 30 timmar i veckan är orealistiskt om de ska få in styrka, rörlighet och gymnastikens fyra grenar: hopp, barr, bom och fristående.

Över 1 500 träningstimmar

En snabb jämförelse med längdvärlden visar att Charlotte Kalla tränar runt 850 timmar per år, Marit Björgen snittar över 900 och Therese Johaug är berömd för att ligga över 1000. Om Jonna Adlerteg håller 30-timmarsveckorna året om når hon 1560.

Med så mycket tid i hallen schemalägger hon sällan annat än träning, plugg och ett par tv-serier.

Hur jobbigt är det livet?

– Det är ganska ansträngande, men kul. Man får uppleva mycket.

Hur fungerar ditt psyke?

– Jag är en tävlingsmänniska. I skolan vill jag ha de bästa betygen och det går knappt att spela sällskapsspel med min familj för de är likadana. En gång när vi spelade monopol blev min lillasyster inlåst i garderoben av min lillebror för att hon besegrade honom. De blev osams.

Och du öppnade inte?

– Nej.

Jonna Adlerteg började med gymnastik som femåring i Norrköping. Hennes mamma Veronica ledde gruppen, vilket Jonna uppskattade eftersom ”hon pushade mig hårdare än hon pushade de andra”.

I tioårsåldern snittade de tjugo träningstimmar i veckan. Jonna tillhörde landets mest talangfulla gymnaster, hon sög i sig mammas råd, växte, vann småtävlingar, utvecklades.

Men hanns ifatt.

Med sämre resultat kom mer tjafs. I tidiga tonår var Jonna och Veronica oense om mycket men eniga på en punkt: den gemensamma satsningen skulle avbrytas.

– I slutet var jag och mamma inte bästa vänner på träningarna. Jag började bli tonåring. När jag var 14 kunde vi inte komma vidare i Västerås. Ida i Eskilstuna och de andra började slå mig, jag som hade varit bland de bästa. Då var det inte lika kul längre.

Flyttade till Eskilstuna

Jonna anslöt till Ida Gustafssons grupp i Eskilstuna. I åttan och nian pendlade hon de elva milen, sedan flyttade hon för att gå gymnasiet, samhälls-ekonomisk linje, i den miljö som gynnade hennes gymnastik bäst.

I Eskilstuna fanns Vilstahallen, där vi sitter nu. Där fanns Ida och de heltidsanställda tränarna Sebastian Melander och Helena Andersson.

Mitt i intervjun kliver Sebastian in och hälsar. I hans hasor tassar träningsgruppen in för att värma upp. De är sex tjejer plus Jonna. Den äldsta är nitton år, den yngsta tretton, och tillsammans cirkulerar de längs kanterna på friståendemattan.

Gruppen utgör inget juniorlag. Gymnaster slår i regel igenom unga och har kort brinntid. På OS 2012 var guldmedaljörerna i fristående, barr och mångkamp 18, 17 respektive 16 år.

Jonna Adlertegs första internationella medalj kom i ungdoms-OS 2010, då hon som femtonåring vann brons i barr. Hon var Sveriges yngsta OS-deltagare i London och har sedan dess fyllt sjutton.

Fick sms från Jörgen Persson

Karriärens horisont anas i OS i Rio 2016. Då har hon just fyllt tjugoett.

– Ja. Längre är svårt att tänka på. Fast Oksana Tjusovitina är 37 och håller på.

Vore det inte härligt att bli rena gymnastikkärringen?

– Nej, det tror jag inte.

Hur glamoröst är livet som gymnast?

– Inte så. Jag är tillbaka i träning och i skola, så verkligheten är ikapp. Men det var kul med all uppmärksamhet och alla blommor. Jag har fått många grattis. Jörgen Persson skickade ett sms.

Hur mycket tjänar du?

– Noll kronor, typ. Jag har stöd från SOK, men annars är det ingenting. Man kan vinna lite prispengar på världscuper. Vinner man kan man få sjutusen kronor.

Har du några sponsorer?

– Den här tröjan har vi fått från gymnastikföreningen.

Jonna nyper i sitt överdragsställ. Tröjan har inga reklamblaffor, den är bara vit. Jag drar mig till minnes hennes hemsida, som om man scrollar innehåller ett fåtal annonser, och ser mig sedan om i hallen. En optiker, ett växthus och en kemtvätt har bidragit med tiotusen kronor för att få hänga upp en skylt, men många fler företag stödjer ­inte Sveriges i dag främsta gymnastikklubb eller landets bästa kvinnliga gymnast på 50 år.

Jonna knycker på axlarna åt det.

– Det hade varit kul om gymnastik gav penar, men det är inte därför jag håller på.

Vi är klara. Hon rätar på foten och böjer upp benet, det hon hållit rakt i en halvtimme. Sedan ansluter hon till de joggande tjejerna.

Följ ämnen i artikeln