Wegerup: Det blir en rejäl rysare på onsdag
MADRID. Man ska inte svära i tidningen, men en natt som denna kan jag inte låta bli.
Fy fan.
Fan att vi skulle försätta oss i det här läget.
Fan vilken rysare som väntar.
Ibland hatar jag att få rätt. I natt hade jag så innerligt, oerhört gärna haft fel.
Men midnattstimmen är slagen, Sverige är besegrat av ett överlägset Spanien. De svenska spelarna har med sänkta huvuden lämnat Santiago Bernabéu. De svenska fansen har försvunnit med slokande blågula flaggor, till de försmädliga tonerna av ”Olé, Olé, Olé”.
Stadion ekar tom och tyst, runt oss är bara mörk novemberkväll och en halvmåne som skrattar åt oss i triumf, högt uppe på den spanska himlen.
Nu väntar en seg hemresa i bakrusets tecken och sen tre nervslitande nedräkningsdagar. Lettland hemma. I sista omgången.
Det var det här jag var rädd för
Det var det här jag var rädd för, det här jag förutsåg. Redan efter att Sverige tafflat sig hemma mot Nordirland för en månad sen varnade jag för det här scenariot.
Jag fick då av vissa höra att vi k a n inte missa EM, Nordirland vinner aldrig sina båda matcher, vi behöver bara ta en poäng, vi k a n inte förlora mot Lettland.
Well, nu har Nordirland vunnit sin första måstematch. Vi nåddes av rapporten att Danmark gjort 1–0 just när ”Du gamla, du fria” klingat ut.
En stund vågade jag trotsa min magkänsla och tro att de danske skulle hjälpa oss. Så snart vi fick veta att det blivit 1–1 visste jag att det var kört.
Under tiden hade Rosenberg hunnit missa ett drömläge och en spanjor under mig tänt en fet cigarr som svepte in oss på pressläktaren i tung, stinkande rök.
Sverige var för litet
Det var då jag insåg att det var en kväll för dystra profetior att slå in. En kväll då Sverige – just som jag fruktat – var ett nummer för litet rakt igenom. Rosenberg räckte inte till, Zlatan syntes knappt till, Ljungberg kom ingen vart, mittfält och försvar tappade markering och Isaksson kunde lite göra.
Nog är Spanien ett stort, lysande lag, och Elmander och Linderoth var svårt saknade. Men vi kom aldrig ens in i matchen. Inför mötet med Lettland är läget inte bara precis lika illa. Det är värre. Petter Hanssons varning gör att han är avstängd och borta.
Måste till något mer
Den harmoni vårt landslag visat den senaste tiden är viktig.
Men mot Lettland måste det till något mer. På Råsunda på onsdag kväll måste de blågula spela som om livet stod på spel –och gärna lite till.
För nu gäller det ett EM, ett mästerskap som vi haft i egna händer så länge nu och som vi inte får, inte kan, kasta bort.
Jag tror fortfarande att vi klarar det, att vi nio gånger av tio vinner mot Lettland eller åtminstone utan problem tar den enda poäng vi behöver. Nio gånger av tio vinner Spanien också mot Nordirland eller stjäl poäng av dem. Det som finns som en oro i bakhuvudet, och som funnits där i en månad nu, är den där enda gången som det inte blir så. Spanien har noll och intet att spela för, de är klara. Matchen går på Kanarieöarna och tydligare än så kan det väl inte sägas: då har Spanien tagit semester i solen – medan Nordirland vill skriva historia.
Samtidigt håller Sverige 0–0, med bultande hjärtan, till 89:e. Då halkar en back i sörjan på planen och Lettland gör 1–0 och allt är över, allt är slut.
Den synen plågar mig nu bakom näthinnan, känns som ett knip i magen, en värk kring hjärtat. Minns hur det gick för fyra år sen i EM-kvalet. Sista matchen, Lettland hemma. 0-1. Visst, vi var redan klara då. Men resultatet visar att Sverige, tyvärr, inte alltid slår Lettland.
Jag tror inte att det går så illa, jag tror att vi gör det vi måste och blir EM-klara på hemmaplan inför ett sjungande Råsunda.
Men tills jag hör seger gången kommer oron att ligga och lura. Det kommer att bli en rysare.
Fy fan, vilken rysare.