Som gravid finns ingen femmans växel att lägga i
Anna Carin Olofsson har lämnat VM.
Frågan är om hon lämnat in för gott.
Det skulle förvåna mig.
Men att hon misslyckats i VM förvånar inte alls.
En sjuk Olofsson tvingades åka hem från skidskytte-VM. Samtidigt meddelade demontränare Pichler att hon inte får tävla i världscupen i Ryssland och Sydkorea, det vore för riskfyllt. Det finns säkert de som tycker att ACO borde ha avstått även från VM. Jag hör inte dit. Att vara gravid är – om allt är som det ska –ingen sjukdom. Det var helt rätt att försöka köra.
Däremot har jag inför VM tänkt i mitt stilla sinne att ACO och alla runt henne redan före VM vunnit ett guld: Det i överdriven optimism och självbedrägeri. Det märks också att de, mestadels manliga reportrar (pappor eller ej), som skrivit om hennes tillstånd inför VM aldrig själva varit gravida.
Det gick att räkna ut med röven (som min finkänslige kollega Laul brukar säga) att ACO inte skulle kunna göra sig själv rättvisa. Nu är det säkert så att många velat vara finkänsliga och politiskt korrekta och därför inte velat dissa vårt förut största medaljhopps chanser. Det är också tufft av henne att vilja kämpa vidare, att inte vilja svika laget. I samma ögonblick som jag hörde att hon var med barn tänkte jag dock ”hon har inte en chans”.
Nu är i och för sig ACO elittränad, men samma regel gäller ändå för henne som för alla gravida: Man har ingen femmans växel att lägga i. Så enkelt är det. (Efter ett tag faller även fyran bort och på slutet får man vara glad om man rulla i nerförsbacke).
Jag var frisk under min graviditet, mådde inte ens illa. Ändå var jag så långt ifrån mitt vanliga jag som man kan komma. När jag var i samma månad som ACO var jag också på mästerskap: Friidrotts-VM i Helsingfors. Den vanligen så hungriga, nyhetsjagande journalisten satt på de iskalla finska läktarna och räknade minuterna tills hon kunde få gå och lägga sig igen. Jag var trött, seg och mitt fokus hade förskjutits, hur mycket jag än försökte att förneka det. Jag satt på läktaren och lyssnade på Anrells och Wennerholms vanliga småtrevliga smågnabb och tänkte ”kanske kan jag lägga mig på marken och sova en stund”.
Önsketänkande
När vi gick ut med journalistgänget på rysk finkrog satt jag och smyghällde ut min vodka i en blomkruka och tvingades under natten lyssna på det fyllesnack som verkar så briljant när man själv har lite innanför västen, men som är olidligt i nyktert tillstånd.
Så är det att vara gravid. Tråkigt. Och, naturligtvis, även helt magiskt. Nu fyller min dotter två år och det är först nu jag känner att jag är på banan fullt ut igen, fysiskt och psykiskt. Att tro att ACO skulle högprestera i detta VM var därför inget annat än önsketänkande. Däremot kan hon komma igen.
Visst har hon åldern emot sig men hon är ännu stark och en kvinna som fött barn får nya känslor och värderingar – och kan plåga sig som aldrig förr.
Ordet smärta får en helt ny innebörd. Som jag sa till nyss nämnde Laul : ”Jag vill aldrig höra ett ord till om hur ont det gör att få bollen på pungen” ...
Så nog kan ACO göra comeback. Men nu är det rätt att ägna henne och barnet all omtanke. För en sak kan man vara säker på: Det kommter alltid nya tävlingar.
Andra saker är ovärderliga.