Hoff: Fredricsons EM-guld som en film
Dagen efter guldruschen på Ullevi känns det ... tomt.
Ungefär som blicken på nyblivne europamästaren Peder Fredricson när jublet hade tystnat, folket lämnat arenan och han fick sätta sig ner, på en stol i presskonferensrummet.
Då stirrade han bara ut i tomma intet, en lång stund. Fastnade sådär skönt som man kan göra, helt i sin egen värld, trots att det var helt smockat med folk i rummet.
Han såg riktigt, riktigt trött ut. Helt dränerad på energi efter söndagens crescendo. Sedan tryckte han i sig ett par stora kexchoklad och kvicknade till.
Även för alla oss som tittade på blev finalen en urladdning. Vi har hoppats, svettats och våndats. Nu är det över och man undrar vad som kan toppa detta mästerskap?
Dramaturgin på finaldagen var perfekt, som på film. Just eftersom Peder rev det tredje hindret från slutet. En rivning till och han hade han blivit sexa. S e x a. Känn på den en stund.
Men han fick inte stora skälvan, han höll ihop det och jag bara undrar vad hans nerver är gjorde av.
Drama även 2011
Dramaturgin i gulddramat i Madrid 2011 gick inte heller av för hackor. Ninja flög som en fågel genom mästerskapet och Rolf-Göran Bengtsson låg fyra när tre ryttare återstod i finalen. Sedan rev de bort sig en efter en och guldet gick till Bengtsson.
Men finalen på Ullevi, den slår allt. Hela mästerskapet slår allt för svensk del. Ett guld, två silver (hopplaget och pararyttaren Louise Etzner Jakobsson) och två brons (dressyrlaget och Louise igen). Den boosten för svensk ridsport kommer att vara länge.
Bakom Peder Fredricson lyste Therese Nilshagen starkast. Hon knockade oss helt .
På bara några dagar gick hon från att vara debutant till världsstjärna. Och som hon gjorde det, bara så där. Hon och den svarta kraftfulla hingsten Dante Weltino är det bästa och roligaste som hänt svensk toppdressyr i modern tid.
Förbundskapten Bo Jenå är en försiktig general som aldrig överdriver. Men när han pratar om Therese och Dante Weltino är han helt exalterad.
De gillas till och med av de tyska dressyrjournalisterna. Och det kan jag säga, att de kvinnorna är inte lätta att imponera på. Jisses.
I Göteborg hände även något som händer ibland, men inte så ofta. Dressyr blev spännande. Särskilt lagdressyren som, bortsett från Tyskland, aldrig varit så jämn och öppen. Det handlade till sist om minsta felsteg. Suveränt.
Gjorde sitt livs ritt
Till lördagens dressyrfinal gick de 15 bästa. Sverige hade alla fyra ryttare med. Det är unikt. Rose Mathisen drog det kortaste strået, eftersom varje nation bara får ha med tre ryttare.
Surt, sa hon. Kan man förstå. Hon lyftes av framgångsvågen och gjorde nog sitt 50-åriga livs ritt. Så här sa hon när jag sprang på henne nedanför ryttarläktaren. ”Jag var helt döv när jag red ut från banan. Hörde inget, det var helt tyst. Så släppte det och jag hörde publiken. Jag har aldrig varit med om det förr, att vara så koncentrerad.”
Det hände mycket under hela veckan. Men ibland är det detaljerna som säger mest.
Som när det tyska stenansiktet Marcus Ehning tog två extravarv efter sin målgång i hoppfinalen, släppte tyglarna och applåderade publiken. Sånt händer inte, men det hände i Göteborg.
Det var ett mästerskap som hade allt. Pararyttarna på Heden fick visa upp sitt mod och skicklighet på bästa sätt. Körningen, med cirka 25 000 åskådare på stan och i Slottskogen, blev en dundersucce.
Målet för att klara budget var 120 000 sålda biljetter till Ullevi. Det överskreds med 3 000. Ändå kändes publiktillströmningen som det minst lyckade.
Antingen var Ullevi för stort. Eller så hade publiken inte fattat vilken fenomenal sporthändelse detta var.
Själv är jag så oerhört glad att jag fick vara med om detta på plats. Klart det känns tomt nu när det är över.