Upp i sadeln i vilda östern

På cykel genom norra Thailands djungel

Manops cykel stegrar sig och i hög fart försvinner han nedför berget.

En vansinnesfärd på grusväg, full av djupa hål efter dagar av häftigt monsunregn.

Vi andra följer efter mycket försiktigt.

Häng med till Thailand på egen hand - vi börjar på cykelsadeln.

Vi är på cykeläventyr i norra Thailand, cirka 30 kilometer väster om staden Chiang Rai nära Myanmars gräns.

Under fem dagar ska vi cykla genom nordthailändska byar, över skyhöga berg och längs små stigar och grusvägar. Lyckligtvis har vi hela tiden en följeslagare i närheten - en gammal taxi - som forslar bagage och mat.

Om en backe är för stor för någon av oss, kan vi alltid slänga cyklarna på flaket och åka med upp till bergstoppen.

På de första fyra-fem kilometerna är grusvägen i bättre skick och cyklarna mera medgörliga. Vi passerar plantager med sojabönor, översvämmade risfält och ett kollage av små reservoarer, som används till bevattning under de torra sommarmånaderna.

Strax före foten av berget far vi fram på grusväg genom ett fridfullt landskap mot Mai Suai-templet, som har huggits in i ett berg och ligger helt gömt för omvärlden.

Templet är vårt nästa mål. I hundratals år har buddhistmunkar och befolkningen här letat efter reliker i den gömda hålan i berget.

Helgedomen har just öppnat för turister.

- Vi kallar det för cykelklättring, säger vår guide Manop.

Vi får åter fötterna på pedalerna efter en läcker måltid av starkt kryddad kyckling, gris och ris, som serveras i bananskal och sköljs ned med litervis av vatten vid en liten bod längs färden.

Vägen stegrar sig som en bergsetapp i Tour de France.

Så känns det i alla fall.

Utmattade når vi Mai Suai-bergstemplet. Vi välsignas av en ung munk som ska ge oss extra energi. Manop, som är troende buddhist, får tid till en bön, innan vi åter sitter upp på sadlarna.

Vi fortsätter längs en liten stig över en fallfärdig hängbro, där risbönder är på väg hem från arbetet och vidare genom en liten by, innan vi når Mae Suai Dam.

Här ska vi övernatta i tält. Området består av flera små naturreservat med en liten sjö, som den thailändska kungen Bhumibol låtit anlägga så att risbönderna i området kan fånga fisk. Sjöarna har blivit mycket populära, eftersom en risbonde ytterst sällan har tillräckligt med pengar att köpa fisk för på den lokala marknaden.

Jag är trött i benmusklerna, anklarna och rumpan. Så jag njuter verkligen av ett snabbt dopp i naturparkens lilla sjö. Tältet slås upp i skymningen och sedan gör vi upp en eld. Samtidigt drar moln över bergen och varslar om oväder över Myanmars spruckna bergstoppar i horisonten.

Manop steker en griskulting, som serveras i tjocka bitar med kokt ris, kryddade med en oförglömlig sötsursås och fräsch chili, som får tungan att svettas. Så lyser blixtarna upp den becksvarta himmeln, och åskan bullrar i lågmälda explosioner. Luften förtätas och plötsligt öppnas himmelens slussar, och droppar i samma storlek som vindruvor vräker ner. Det är dags att hitta sin sovsäck och lägga sig, medan regnet trummar sövande på tältduken.

På morgonen bländar sol från klar himmel. Utanför tältet är det redan 25 grader och solen har torkat upp nattens regn. Vägen fungerar bättre när den är torr.

Det är en förvirring av synintryck i alla riktningar: gräsgångar för bufflar, fruktträdgårdar, en gummiodling och mest av allt risfält. Landskapet i norra Thailand är berg, floder, vattenfall och djungel. De djungelbeklädda bergen utgör en vild och oframkomlig terräng, där det förr i tiden fanns stora skogar av teakträd. Dessa ädelträd har under de senaste årtiondena blivit få.

Tigrar, kobraormar och elefanter som tidigare levde här är så gott som utrotade. Tama elefanter finns ännu kvar i området framförallt för att hjälpa till i skogsarbete men också för att underhålla turister.

Små buddhafigurer ler mot oss från vägkanten. Vi cyklar som i en labyrint av grusvägar och stigar, som utgör de gamla handelsrutterna som fortfarande används av det lokala bergsfolket.

Det finns sex huvudgrupper av bergsfolk (varje stam med sin egen specifika kultur, klädsel, språk och religion) i norra Thailand: akha, hmong, lisu, karen, lahu och mien. Det halvnomadiska folket började komma i slutet av 1800-talet, då de blev tvungna att lämna Tibet, Burma och Kina på grund av inbördeskrig och politiskt förtryck.

I en liten by cirka 50 kilometer från Mae Suai Dam besöker vi karenfolket. Utspridda runt om i landskapet ligger 20-30 hus i små klungor. De flesta är trästugor med tak av palmblad eller plåt. Karenstammen har sitt ursprung i Tibet och lever isolerat av eget val. De allra flesta karener bor nu i Burma. Av tre miljoner människorna bor bara omkring 70000 i Thailand, men stammen är en av de största i landet.

Männen i byn bär vanliga lantbrukarkläder. Kvinnorna är klädda i långa, löst hängande stycken av tyg som de vecklat ihop till kjolar. Till kjolen bär de en blus.

När jag höjer kameran försvinner de snabbt in i de små stugorna.

-De är rädda för att kameran kommer att stjäla deras själ, säger Manop.

Från ett par stugor känner vi en söt doft. Det är opium.

Av Manop får vi veta att många i stammen röker opium. Det är vardag här trots regeringens omfattande program som ska stoppa det olagliga knarket.

I Thailand har det införts dödsstraff för utländska heroinsmugglare, men bergsstammarna har enligt thailändsk lag tillåtelse att inneha små mängder opium för eget bruk. Samtidigt pågår flera regeringsstödda projekt för att få opiumodlarna att byta bransch och användarna att sluta med sin drog.

Vi ska övernatta i Lao Lee Resort, där vi är några av få gäster. Tjugo små bungalows ligger på en sluttning med utsikt över en liten by och teodlingar. Härifrån kommer några av världens bästa tesorter. En påse Kings special tea kan kosta 200-300 kronor (två dagars lön för en teplockare).

På förmiddagen ligger vi under skuggiga bambuträd i trädgården och får traditionell thaimassage på de ömma musklerna. Personalen är glad över att få gäster. På kvällen underhåller den oss med sånger och märklig dans.

Morgonen därpå hänger molnen över skogen. Från toppen av bergspasset är det möjligt att cykla fyra rutter som bland annat leder till Katmandu, Kina och Myanmar.

Vi cyklar nära gränsen till Myanmar och kan se in i det slutna gränslandet (som bevakas av många militärer och poliser) med våra kikare. Flera av de största opiumfabrikerna ligger i Myanmars ogenomträngliga djungelområden på gränsen till Thailand.

Vi cyklar den sista biten till byn vid Mae Kok River - bara några hundra meter från Myanmars gräns. Härifrån ska vi fara till gränsorten Thaton med långsvansbåt.

Med en larmande Toyota-motor i aktern far vi i full fart upp längs floden. Lukten av högoktanig bensin blandas med sötaktig och starkt doftande fruktträdgårdar med vilt växande vitlök, bananer, rosor, ingefära och liljor.

Den kommande natten blir kort: klockan fyra vaknar vi av ett väldigt oväsen - det är den stora klockan utanför templet på berget över hotellet i Thaton som ringer in dagen som redan börjat här.

Det är den femte och sista dagen på vår resa: vi håller rask fart på vägen mot slutmålet Chiang Mai - den största staden i norra Thailand.

Och fast vår resa närmar sig slutet, spritter vi av lycka på cykelsadlarna - en lycka som kommer att vara länge efter detta äventyr.

Guide: Cykla i Thailand

helskärm

Peter Steensen (resa@aftonbladet.se)