Här finns Karibiens lyxigaste stränder

På håll liknar Gustavia ett dockskåp i svensk sommarskärgård. Den blågula flaggan vajar över låga byggnader med röda tak.

Väl i hamn möter Saint Barthélemy oss med fransk elegans, en gnutta nonchalans, äkta världsstjärnor – och blytunga prislappar.

Lika bra att först erkänna utan hymlande eller lutheranskt skamrodnande kinder: aldrig har jag njutit så av en soldränkt liten semesterö som av Saint Barthélemy.

Varför?

Inga jättehotell. Ingen pumpande skränmusik eller blinkande neon. Inget t-tröje-tingel-tangel på gator och torg. Inga påflugna försäljare som prånglar ut krims-krams. Inte en backpacker så långt ögat når.

Inte ens en charterturist på någon av de ”onödigt” vackra stränderna eller eleganta krogarna. Efter ett par dagar känns det naturligt när man ser folk dricka champagne till frukost. Och äta kaviar till lunch. Inte för intet kallas platsen Karibiens Côte d’Azur.

– Ni behöver inte oroa er för våld eller kriminalitet. Och personligen tycker jag att det bästa med vår ö är att vi inte ens har en golfbana! säger Maurice.

Han presenterar sig med enbart förnamn (”...för här känner ju ändå alla varandra...”) och ber oss stiga in i sin minibuss som han kör i en rutt på fasta tider mellan byar och hotellanläggningar.

Vi rullar i riktning mot St Barth Beach Hotell på den östra delen av ön.

–Först stannar jag här. Hit ska ni ändå återvända för att fotografera, det vet jag, säger vår chaufför tvärsäkert.

Han har så rätt.

Aérodrome Gustave III, flygplatsen med sin lilla terminalsbyggnad som invigdes av dåvarande svenske kommunikationsministern Hans Gustafsson 1984, är inte större än en parkeringsplats utanför en ordinär stormarknad.

Bakom en liten bergknalle, i en kort utförsbacke på ett par hundra meter ned mot en blågrön havsvik, kommer miniflygplanen inflygande. De största planen tar nio passagerare. Plus ett par resväskor. Resenärerna och piloterna möts av hejarop och applåder från betraktare som spänt följer landnings- och startmanövrarna här. Det är ett fascinerande skådespel som pågår varje dag.

Vår bussfärd går nu vidare. Upp och ned. Skarpa kurvor. Smala vägar. Solen och den varma vinden i kombination med alla synintryck är nära att knäcka oss – men då är vi framme vid hotellet och området som heter Anse de Grand Cul De Sac.

Ett dopp i det 27-gradiga vattnet. En stund i skuggan på hotellrummets veranda. Ljudet från luftkonditioneringen blir till ljuv siestamusik på rummet.

Du behöver inte vara miljonär för att semestra på Saint Barthélemy. Men om du vill hänga med känt folk eller närma dig deras följeslagare så skadar det inte att vara – rik.

I skuggan på de dyraste hotellterasserna kan du ana gräddan. Men ta inte upp kameran på hotell som Eden Rock, Le Toiny, Carl Gustaf eller på krogar som Mayas och K´fe Massaï utan att fråga först.

– Diskretion är en hederssak. Vi avslöjar inga namn på våra gäster, säger Carl Gustafs hotellchef Wilfried Vincent med ett hemligt leende.

Men i lobbyn skvallrar gästboken om att hotellet haft besök av celebriteter som Tom Cruise, Celine Dion, Brad Pitt, Elle Macpherson, Naomi Campbell, Helena Christiansen och Elizabeth Hurley.

Vi har kommit för att beundra solnedgången över Gustavias hamn. Utsikten är magnifik från hotellterassen. Stora pelikaner dyker bland guppande segelbåtar och större lyxjakter vid kaj.

Bara ett hundratal meters promenad bort ligger restaurang Eddy’s. Här blir vi mottagna som stjärnor, för så behandlar krogen alla sina gäster. Vi känner oss inte ens rånade när notan för en ljuvlig fisk- och skaldjursmiddag med vin dansar in: 1 500 spänn?...

På väg hem till hotellet gör vi en avstickare till ”insjön” Salinas, där man fortfarande utvinner salt ur havsvattnet, och förbi havskröken där den ryske balettstjärnan Rudolf Nurejev för länge sedan lät bygga en villa. Nu står den som en turistattraktion bland folk som kommer hit för att bada och snorkla på dagarna.

–Rue OscarII?

Den ligger därborta, säger en man och pekar med hela handen.

Staden Gustavia måste utforskas i dagsljus och när vår plötslige ciceron, tillfrågad på kajen i hamnen, inser att vi är svenskar rabblar han vidare:

– Kungsgatan ligger där! Sedan kan ni gå till Västra strandgatan, Piteågatan, Vanadisplatsen och rue Samuel Fahlberg, där ligger kyrkan.

Åren 1966–67 satte dåvarande ordföranden i Svenska St Barthsällskapet, Olle Nyman, upp en mängd svenska gatuskyltar i Gustavia. Många skyltar har ”lånats” av souvenirsamlande turister – men nya skyltar tillkommer. När vi sänker blicken från husfasader och gatuskyltar står vi plötsligt vid bar Le Select. Namnet till trots – det här skulle kunna vara ett stycke Sverige.

– Sorry. Marius är inte här idag och just nu är han nog för sjuk för att komma och träffa er, säger mannen i baren.

Marius är en legendar – Marius Stakelbourough som öppnade sin bar 1949. Här har alltid den svenska flaggan vajat. Ägaren Marius farfarsfar var den siste slaven som fick friheten av den dåvarande svenske guvernören Bernt Robert Stakelberg, som gav slaven rätt att använda det svenska namnet i framtiden.

När Marius Stakelborough fyllde 70 år 1993 besökte han Skansen i Stockholm. Det har blivit otaliga Sverigebesök sedan dess. Redan 1979 tilldelades han utmärkelsen Nordstjärneordern och 1988 var han en av värdarna när kung Carl Gustaf och drottning Silvia besökte Saint Barthélemy.

”I love Hjo” står det på en klisterdekal som hänger under ett stort porträtt på det svenska kungaparet.

Överallt är det dyrt och elegant. Men inte snobbigt. Det är helt okej att snubbla in på vilken krog som helst endast iklädd badmundering. Inte ens på Nikki Beach, strandrestaurangen som serverar massor av känt folk som ofta bor på lyxhotellet Eden Rock alldeles intill.

Nu är vi i St Jean, några tiotal kilometer öster om Gustavia. De kritvita parasollerna och de lika vita sofforna och fåtöljerna sticker ut bland brasserier och chica butiker.

– Jag bor här ett par månader om året, när vädret är som sämst hemma i Paris, säger Cloé de Raderaeau, 19, som solar på stranden.

I den lilla fiskebyn Corossol hålls denna söndag en fest med utställning av hantverk, gamla fotografier, musikframträdanden och bybor klädda i gammeldags utstyrsel. Flera kvinnor har klätt sig i de karaktäristiska hattarna, calecherna, och männen har väst och schaletter knutna i halsen.

Corossol andas äkta Saint Barthélemy-känsla och de som inte deltar i karnevalen svalkar sig i vattnet vid den inbjudande stranden. Alina Dantec leker med sin son Valentin, 6.

– Jag är gift och har bott här i tio år. Jag kommer från Rumänien. Nu skulle jag aldrig kunna tänka mig att lämna den här ön, säger Alina.

Fyra årtal

Sture Olsson