Det finns inget sätt att komma undan...

Resas reporter möter Egyptens försäljare

- Hello! Where are you from? Ah, Sweden! Can I ask you just one question? It will only take a minute.

Var vi än vänder oss är de på oss. Souvenirförsäljarna, krimskrams-krängarna, butiksinnehavarna, kalla dem vad du vill. Det finns inget sätt att komma undan dem.

Affärerna ligger tätt, tätt både i Hurghada och Sharm el-Sheikh. Inkastarna står på rad och skyr inga medel för att få oss att välja just deras butik.

Vi provar att trevligt men bestämt tala om att vi inte har tid. Svaret blir: "Ta mitt kort så kan ni komma tillbaka senare." Lurade. Vi måste nämligen gå in i affären för att få visitkortet och väl där sträcker souvenirförsäljaren, krimskrams-krängaren, butiksinnehavaren, kalla honom vad du vill, fram den obligatoriska skarabén. "Jo, ta den, det är en present. Annars förolämpar du min arabiska gästfrihet." Jaha, tack. Turligt nog har jag inte så stort samvete att jag känner mig tvingad att gå dit igen.

Vi provar att ignorera. "Varför är ni så arga?" säger souvenirförsäljaren, krimskrams-krängaren, butiksinnehavaren, kalla honom vad du vill, blixtsnabbt. Jag gillar inte att bli kallad arg. Lurad igen.

Vi provar att vara snälla och tillmötesgående. "Sverige? Kan ni hjälpa mig att skriva en sak på svenska? Det är i publicitetssyfte." Okej, om vi hjälper till blir vi säkert av med souvenirförsäljaren, krimskrams-krängaren, butiksinnehavaren, kalla honom vad du vill. Lurade ännu en gång. Vi måste ju in i butiken för att kunna skriva i hans lilla bok.

Till slut bestämmer jag mig för att köpa en Nefertiti-byst i alabaster. Då går det till så här:

Jag får sätta mig i en soffa. "Vill du ha te?" Nej tack. "Vill du ha vatten?" Nej tack. "Vill du ha kaffe?" Nej tack. "Något annat att dricka?" Nej tack. "Inte ens lite te?" Nej tack. Jag vill veta hur mycket den här kostar. "Ja, ja. Titta här vi har de här också. I andra material. Större. Mindre." En hög med Nefertiti-byster ställs på bordet framför mig. Jag vill faktiskt inte ha dem. Jag vill veta vad just den jag har valt kostar. Efter en kvart kommer ett förslag. 45 pund. Det är nu man ska pruta. Helst i flera timmar bergis. Jag är trött och matt och det är vansinnigt varmt i den här soffan. Det är svalt och skönt där prylarna står. Där finns fläkten. 30 pund kör jag till med. "Men nej! Det går ju inte", säger souvenirförsäljaren, krimskrams-krängaren, butiksinnehavaren, kalla honom vad du vill och ser förtvivlad ut. "40 pund kan jag kanske gå ner till." 35, piper jag. "Okej." Ett handslag och ett skinande leende och jag förstår att jag är lurad. Igen.

Affärerna ligger som sagt tätt, tätt. Och souvenirförsäljarna, krimskrams-krängarna, butiksinnehavarna, kalla dem vad du vill, är inkastarmästare. Men det är så här de går runt:

- Allah fördelar pengar och kunder mellan oss. Jag vill i första hand vara trevlig för vänner är för evigt, pengar försvinner, förklarar Osant Safae, souvenirförsäljare, krimskrams-krängare, butiksinnehavare, kalla honom vad du vill.

Nina Jakobson