På luff längs Mekongfloden

Laos: som Thailand för 20 år sedan - billigt, lugnt och utan massturism

– Åh nej, inte ännu mera ägg!

Båten kränger oroväckande och det bruna vattnet sträcker sig farligt nära relingen när vi styr mot land.

Resa hängde på sig ryggsäcken och gav sig av längs Mekongfloden på en resa i budgetresenärens spår.

På den leriga flodbanken står några kvinnor bredvid en enorm trave färgglada backar med ägg, stora säckar med ris och några hönor i en skruttig bur.

I aktern på den långsmala båten trängs redan mängder av äggbackar med ryggsäckar. Hur ska allt få plats?

I Laos lär vi oss snabbt att tyngdlagen kan sättas ur spel.

Mekongfloden rinner som en pulsåder genom hela landet och är den främsta transportvägen och vår båt är först och främst en lastbåt. Allt fler backpackers som tröttnat på massturismen i Thailand letar sig norrut – hit till det bergiga lilla landet i norr.

”Som Thailand för 20 år sen”, brukar man säga om Laos.

Nu sitter vi här, turister från hela världen och trängs på smala träbänkar. Framför sitter mina nya vänner och jämför reseminnen. Vi passerar skogsbeklädda berg, badande barn vinkar åt oss och på stränderna betar vattenbufflar.

Efter två dagar på floden stiger vi i land i staden Luang Prabang. Det är kväll, och på de pampiga husen längs flodkanten syns spåren efter den franska kolonialmakten. Staden finns med på Unescos världsarvslista och många av de gamla fina kolonialhusen och buddisttemplen rustas i takt med att turismen ökar.

Tillbaka på floden. Vi är på väg till Pak Ou, en grotta utanför Luang Prabang känd för sina buddhastatyer.

Under Vietnamkriget bombade amerikanerna Laos. Kanske för att Vietcong gömde sig här, kanske ville man skrämma Laos att hålla sig utanför. Resultatet är att Laos är det land i världen där flest bomber fallit. Tusentals buddisttempel förstördes och folket räddade de heliga statyerna i grottan vid floden.

I Luang Prabang ligger ett franskt bageri varje gathörn. Här säljes croissanter, smörgåsar och framför allt – det starka, goda kaffet. Vi bestämmer att det nog är för varmt att klättra upp för alla trappor till Wat Phu Si, templet som ligger högst upp på berget mitt i stan.

I morgon kanske.

I skymningen förvandlas huvudgatan till nattmarknad. Stora tygstycken vecklas ut på marken: sidensjalar, träskulpturer och lokalt hantverk dukas fram. Den skumma belysningen och det laotiska folkets milda lugn får oss att nästan viska.

Jag köper några sidensjalar att ta med hem av en tandlös gumma som är svårprutad: men efter en stunds räknande på fingrarna enas vi om ungefär 30 kronor för en handvävd sjal i siden.

Dags att dra vidare. Bussen klamrar sig fast på den smala och slingrande vägen längs bergssidan och endast det makalöst vackra landskapet av höga djungelbeklädda berg och djupa dalar håller åksjuka och höjdskräck borta. Vi åker vip-buss, turistalternativet som är lite dyrare men enligt tips något säkrare. På de vanliga, icke luftkonditionerade, bussarna står en beväpnad vakt längst fram. Vi tror inte på berättelserna om kapningar förrän vi passerar ett utbränt bussvrak vid vägkanten.

Folkrepubliken Laos kallar sig en demokrati, men det finns bara ett parti att rösta på, det kommunistiska laotiska revolutionära folkpartiet. En militant gerilla slår till med jämna mellanrum med handgranater mot marknader och busskapningar. De lämnar oftast turisterna i fred eftersom ökad turism och inflytandet från väst kanske kan öppna landet mot frihet.

Laos är ett säkert land att besöka – så länge man håller sig till turiststråken.

Halvvägs till huvudstaden Vientiane stannar vi i byn Vang Vieng. Vandrarhem och budgethotell ligger tätt med restauranger som serverar pizza och visar filmer. Ett paradis för backpackers med tajt budget.

Jag hyr ett rum med toalett och varmvattendusch för knappt 15 kronor natten.

– Beer Lao? Hello!

En laotisk man står vid strandkanten och viftar med en jättelång pinne. Han vill sälja Laos statliga öl.

Vi ligger i stora traktordäck och flyter stilla nerför en av Mekongs bifloder. Vattnet är ljummet, solen skiner. Det kallas tubing, och är Vang Viengs största attraktion. Visserligen lockar den lilla byn med allt från djungelhajker till bergsklättring, men det är ju trots allt semester.

Vår lilla grupp: två irländska killar, en norska, en solskygg skotsk tjej och jag har dagen till ära köpt likadana tröjor med Beer Lao-tryck.

Vi grabbar tag i änden av pinnen och bogseras mot land för ölpaus – en flaska kostar sju kronor.

Lite längre nedströms står ett rangligt hopptorn. Från ett stort träd hänger rep ut över vattnet och våghalsiga engelsmän gör volter ner i det grumliga vattnet. Vi flyter långsamt vidare till Vang Vieng och parkerar oss i varsin hängmatta vid ett kafé vid flodstranden.

Kanske är det dags att åka vidare. Det finns mycket kvar att se av Laos: Mekongdeltat i söder där sällsynta sötvattensdelfiner finns, huvudstaden Vientiane, övergivna tempelruiner.

Alla håller med, vi borde nog åka snart. Pratet tystnar och vi förlorar oss i den stora röda solen som försvinner bakom bergstopparna.

Resten av Laos får vänta, vi blir kvar här i hängmattan några dagar till.

5 höjdare i Laos

Cecilia Lundblad