Island till häst - en riktig cowboydröm

Arktisk öken och mäktiga glaciärer. Rykande källor och mossig lava.

Anders Modig korsar de isländska vidderna på hästrygg och undrar varför "Sagan om ringen" inte spelades in här.

Den 240 kilometer långa ridleden Kjölur har varit den naturliga förbindelsen mellan södra och norra Island i tusen år. Just som jag tar fötterna ur stigbyglarna och ska hoppa av hästen för att föreviga den frodiga dal vi just lämnat bakom oss, sätter hon fart.

Min naturliga reflex är att knipa åt med ljumskarna, vilket på en islandshäst är samma sak som att gasa. Efter tio meter hängandes på trekvarten blir jag avkastad. Lyckligtvis är marken mjuk just där, så både kameran och jag klarar oss. Det är bara mitt ego som får sig en liten törn.

-Sätt dig lite längre bak i sadeln, korta tyglarna och använd insidan av vaderna för att driva på hästen, så kommer du in i tölten.

Turledaren Nonni delar ut instruktioner på turens första dag. Efter lite fixande och trixande förstår Lova vad jag menar. Från lite stötigt halvtravande då jag åker hiss med rumpan likt pikadorerna på Ferdinands arena, börjar hon tölta mot den sprutande varma källan Geysir, dagens mål.

Tölten, islandshästens medfödda unika gångart är mjuk som farmors gungstol, fast gungandet är mer sidlänges än fram och tillbaka. Den är till och med så mjuk att jag, som inte har särskilt stor ridvana, klarar av sexdagarsturen utan att få ont i rumpan. Det är bara att ostört njuta av det vidsträckta, trädlösa landskapet omgivet av mäktiga glaciärer under klarblå skyar.

Ridleden rullar ena stunden genom ett grönsvart, mossigt lavalandskap som hämtat ur "Sagan om ringen", för att i nästa stund skala toppen av klippor beströdda med terrakottafärgade stenar. Terrängen vore svårjoggad, men tack vare islandshästens extremt säkra fotarbete tar vi oss fram utan några bekymmer.

En myt om islandshästar är att de orkar hur mycket som helst. Eftersom detta inte stämmer har vår grupp om 13 ryttare 30 hästar, och vi byter hästar fyra-fem gånger om dagen. Några rider före den lösa flocken, några rider efter. Emellanåt händer det att någon bångstyrig pålle försöker ta en egen väg, och då får någon av oss leka lite cowboy och fösa in den i flocken igen.

Mellan fjällstugorna, som är våra dagliga etappmål, ser vi knappt en levande själ i vildmarken. Vid hästbytena stannar vi oftast till vid någon av de kommunala hagar, som är vanliga på Island. Annars får några av oss ryttare agera staketstolpar och hålla i ett rep för att förhindra flocken att ge sig av.

Efter veckans längsta ritt på 55 kilometer, vilken tar ungefär nio timmar, kommer vi fram till Hveravellir, känt för sina varma källor. En liten bassäng samlar upp det 80-gradiga källvattnet och blandar med kallt flodvatten till en immig, 40-gradig, perfekt anti-träningsvärkscocktail som vi sänker ner våra slutkörda, dammiga kroppar i. Tillsammans med en pilsner funkar det bättre än vilken modern spa-anläggning som helst - jag lovar.

Ett par dagar efter Hveravellir närmar vi oss slutet. Pelle, Helle, Maud och jag väntar in några eftersläntrande hästar, så flocken får ett skapligt försprång. Hästarna blir sugna på att öka takten, och till slut låter vi dem. I sprängande galopp dundrar vi fram, hjärtat klappar i takt med de klapprande hovarna och adrenalinet sprutar ur både hästarnas och våra öron.

När vi kommer fram till vårt mål Blöndudalur vill leendet liksom inte försvinna - äntligen har jag fått leva ut min gamla cowboydröm.

LÄSARNAS VAL

Hit vill vi resa 2005:

NORDEN

Guide/Rida på Island

Läs mer om Sveriges största reseomröstning:

85.000 läsare i stor undersökning: HIT VILL VI RESA 2005: Norden

Anders Modig