Vada i socker - bada i salt

Vilken färg har socker, egentligen? Gnistrande vitt eller kanske brunt?

Nja, efter en vecka på Mauritius i Indiska oceanen blir nog svaret snarast - grönt.

Mauritius tillhör den korta listan på drömresmål som nästan alla svenskar kan enas om.

Hur ofta har man inte läst om kändisarna som varit där och fått känslan att dit vore det fint att åka, men – nej – det kommer aldrig den egna plånboken att tillåta.

Så vi fortsätter drömma om vita stränder med sval korallsand, dykning bland kulörta fiskar, lyxiga golfrundor, att få fånga en jättestor marlin på spö eller bara att få sippa färskpressad juice vid en stor hotellpool.

Men nu i vinter blir det riktig charter också hit. Fritidsresor satsar på eget flyg, vilket pressar priserna avsevärt. En god gissning är att de andra stora arrangörerna, Ving och Apollo, får följa med ner i pris en del, eftersom utbudet också ökar.

Mauritius är en pytteliten självständig republik, stor som två tredjedelar av Gotland. Landet ligger i Indiska oceanen, ett par flygtimmar öster om Madagaskar och brukar räknas som en afrikansk nation trots att majoriteten av befolkningen faktiskt är indiska hinduer.

Först hit var holländarna, år 1598. De blev kvar i hundra år, använde öns tillgångar för att proviantera sina skepp på väg över haven. Och lyckades på så sätt utrota de många jättesköldpaddorna och Mauritius absolut mest kända djur – den klumpiga, ganska fula dodofågeln.

I dag syns fågeln på allt från t-shirts och böcker till kylskåpsmagneter och träsniderier. Hade dodon överlevt holländarna hade den nog aldrig blivit så känd.

Och så var det sockret. Holländarna tog hit det och britterna fortsatte att odla det. Bara en procent av öns ursprungliga vegetation, bland annat värdefull teak, finns kvar. I stället har den nästan överallt ersatts av sockret. Vart man än reser på ön omges man av vajande, flera meter höga fält av sockerrör. Smala vägar utan vägren är vanliga och sockerrören hänger ibland ut i trafiken.

På sina håll ser vi mystiska svarta trappstegspyramider bland sockerrören. De ser mer spännande ut än de egentligen är. För att kunna skörda med maskin har man helt enkelt rensat fälten från lavasten och byggt pyramider av dem i stället.

Men länge skördades allt för hand. Först av slavar från Madagaskar och Östafrika. Sedan av billig importerad arbetskraft från Indien.

Nåväl. Ett stopp på sockermuséet, L’Aventure du Sucre, är ett måste. Men ärligt talat lockar stränderna mer, och havet lockar helt klart mest.

Från däcket på en i raden av katamaraner som varje morgon lägger ut från Trou d’Eau Douce blickar vi ut över turkost vattenglitter. En knapp kilometer österut bryter havets vågor över de skyddande korallreven och vita skumväggar reser sig och försvinner. Men här är vattnet nästan lugnt trots att brisen fyller båtens segel riktigt bra.

Öns södra delar är de allra vackraste om man gillar gröna taggiga berg. Här går de ibland ända fram till kusten och efter några timmar fastnar molntussarna runt dem. Men ute på havet är himlen fortfarande klar när vi sippar sval Blue Marlin-öl.

Efter ett par timmars skön segling glider vi in mot den lilla paradisön Ile des deux Cocos. Man går runt den på en kvart och det finns bara ett hotell, med fyra bäddar, om man vill stanna över natten. Men vilket hotell sen! Det är en lyxvilla med fontäner på innergården, blommor i badet och romantiska sovrum. Hyr man det så ingår hela ön – ingen annan är välkommen i land, utom kock, städerska och serveringspersonal.

– För den här upplevelsen betalar man 33 000 kronor dygnet. Och det händer att par hyr den flera dagar i sträck, säger hotellchefen Sylvio Arlanda.

Men nu står det outhyrt, så vi äter lunchbuffé under kokospalmerna, sen slappar vi i hängmattorna och dricker fruktig rombål.

Sen blir det snorkling – kanske Mauritius bästa. Viken mellan ön och fastlandet, Blue Bay, är nämligen nationalpark där inga båtar får ankra och fiske är förbjudet. Så korallerna är makalöst stora och fiskstimmen trängs med oss snorklare.

Fast egentligen är inte fiskbestånden nära kusten vad de en gång varit:

– Alldeles för mycket fångas för att hamna på storhotellens menyer, säger Ajay, som säljer båtturer.

– Ta sjöborrarna till exempel. För tio år sen fick fiskarna en rupie styck, i dag får de 21. Och hummer har ökat från 175 till 640 rupier kilot.

– Skillnaden är att för tio år sen fanns det inga hotell där vi står nu, säger Ajay och sveper med armen förbi det stora Le Coco Beach Hotel och ett par andra.

Så även paradiset har sina fläckar.

Men någon dag senare, när vi öppnar en välkyld flaska vitt på stranden nedanför Sugar Beach Resort i Flic en Flac, glömmer vi alla sorger och bekymmer.

Nykära par fotograferar varandra i kvällens sista solstrålar, några leker i vattnet, en turist visar stolt upp en sjögurka han hittat (inte så svårt), medan en annan passerar med så mycket solbränna att det syns hur det kommer att svida i morgon.

Själva njuter vi bara. Och funderar på om vi i morgon ska snorkla, spela volleyboll, paddla kanot, eller varför inte chansa på de små segeljollarna – allt ingår ju.

Snabbfakta

Vill du gifta dig på Mauritius?

Tänk på det här:

Johan Öberg (resa@aftonbladet.se)