Titta, jag dyker!

Resas reporter går på djupet med sin fiskskräck i stimmiga Röda havet

Vill du dyka?", frågade chefen.

Nej, det ville jag ju inte. Jag tycker inte om fiskar. Men ibland måste man övervinna sin rädsla - och jag gjorde det på bara tre dagar.

Dag 1

Snabbfärjan från Hurghada är försenad. I Sharm el-Sheikh kör taxichauffören oss till Ritz Carlton hotell i stället för Red sea diving college.

Det är första dagen, första gången jag ska dyka. Jag ska bli en scuba diver.

Kommer för sent så jag slipper. I dag i alla fall. I morgon får jag börja en annan kurs. Den är mindre teoretisk än scuba diver-varianten. Det innebär mer fiskar, mindre klassrum. Jag gillar inte fiskar.

Dag 2

Har varit magsjuk hela natten och mår som en tom påse. Hälsar på min dykinstruktör. Han heter Claes, är förtroendeingivande och ganska rolig. Jag överlämnar mig helt i hans händer.

Fiskarna är inte farliga om man inte bråkar med dem, säger Claes. Jag tror egentligen inte att de är farliga. Tycker bara att de är äckliga när de kommer simmande mot mig i stora stim.

Våtdräkt, tub, väst, regulator på. Vi ska i nu, rakt ner i vattnet. Först ska jag göra några övningar på botten. På med fenor och mask, in med regulatorn i munnen och så är det bara att sjunka. Det känns ganska ballt att andas under vattnet.

Claes visar vad jag ska göra och pekar sen på mig. Först ska jag tömma regulatorn. När jag klarar det applåderar han och tar mig i hand. Det gör han efter alla övningar och det ser lite fånigt ut men jag är hemskt stolt över att allt går bra.

Sen ska vi simma ut till ett rev. Fenorna känns stora och otympliga och det är inte lätt att fladdra omkring så där graciöst som de gör på tv.

Det är många fiskar här. Men jag blir inte rädd. Vet inte om det beror på att jag har fullt sjå att hålla reda på allt det praktiska eller på att det är en massa olika fiskar och inga stora sjok av samma sort. De håller sig dessutom på behörigt avstånd.

Det kanske är lite roligt att dyka. Jag ser guldfisk-liknande saker, klarblå, gula, svart-vita, papegojfiskar" Precis när jag börjar frysa lite grann signalerar Claes att det är dags att gå upp.

Dags för dagens andra dyk. Vi ska dyka från båten King Mina.

På med alla grejerna igen. Våtdräkten är trång och luktar liksom surt. Det är svårt att ta sig fram med jättefenor på fötterna. En hand på viktbältet, en på masken och regulatorn och så ett kliv rakt ut i vattnet. Jag har glömt att blåsa upp västen och får paddla som en galning för att inte sjunka. Claes ser inte irriterad ut men jag tror att han är det.

Det är lite läskigt nu. Vi ska rakt ner. Tolv meter. Djupare än så får jag som tur är inte gå. Jag håller upp armen som jag lärt mig och tömmer västen. Långsamt glider jag neråt under ytan.

Det är fantastiskt! En korallplatå reser sig på min vänstra sida, till höger finns bara ett stort blå. Sikten är så fenomenal att fast jag bubblar omkring här nere ser jag hela tiden ytan.

Jag har jättesvårt att hålla mig på samma nivå. Antingen flyger jag uppåt som en ballong eller sjunker som en sten. Vid flera tillfällen simmar Claes fram och tar mig i handen. Skönt. Då kan jag bara kolla in alla häftiga saker som flyter förbi.

Runt korallformationerna kryllar det av revabborrar. Honorna ser ut som guldfiskar, hanarna är rosa-aktiga. Under mig simmar stora papegojfiskar i olika mönster och färg. Några är blågröna, andra drar åt gult och vissa är mer skära. Vimpelfiskarna flyter majestätiskt i par.

Allting går långsamt. Jag fladdrar omkring lite som jag vill och plötsligt ser jag Claes gestikulera häftigt. Jag är för långt ner. Mätaren visar på 14 meter.

Håller mig hädanefter till Claes.

Dag 3

Klockan är strax efter nio på morgonen och vid dykbryggan ligger båtarna som packade sillar. Folk springer fram och tillbaka med tuber och lådor med utrustning. Vår båt heter Seaflower.

Klarar nästan att sätta ihop utrustningen själv. Blåser upp västen och plumsar i.

Nästan direkt blir jag galet törstig. Det är nog det värsta med att dyka. Munnen är torrare än under den värsta förkylning. Jag fladdrar fortfarande upp och ner och Claes håller mig i handen under nästan hela dyket. Ser en ensam picasso-tryckare som är söt. De svarta kirurgfiskarna ser ut som något slags alien-bebisar med öron. Har svårt att bestämma mig för vilka jag tycker bäst om.

Dagens andra dyk, mitt sista, går som en dans. Jag lyckas hålla mig precis där jag vill vara, andas ut om jag vill sjunka och drar in om jag ska uppåt. Behöver inte hålla handen en enda gång.

Claes knackar mig på axeln och pekar mot ett sjukt stort stim glasfiskar. Det är bergis femtusen stycken. Visst, de är små men jag vill inte ha någonting med dem att göra. Simmar därifrån så raskt jag kan och under mig får jag plötsligt syn på en jättefisk. Minst en meter lång, svart och rätt fin. Jag pekar och måttar med händerna. Plötsligt är det Claes som ser rädd ut. Han tror att det är en haj och ger mig en tillintetgörande blick när han ser vilken skitfisk jag hetsat upp mig över.

Besättningen hjälper mig ombord. Det är över. Jag klarade det och Claes till och med öser beröm över mig.

Jag är ingen scuba diver men jag har dykt. Och jag tyckte om det.

Fakta: dykning