Jag kallas föraktfullt för lyxlirare

RESAs reporter om resan man helst håller tyst om

helskärm

– Jaha du. Så du ska på lyxkryssning i Kaaariiiibien? Vissa har det bra. Tänk

inte på oss här hemma i höstrusket...

Ungefär så låter det från omgivningen. Ingen kommer att från hjärtat önska dig en trevlig semester, inte ens dina nära och kära.
 

Min far, som annars bara reser bort för att blidka min mor, får något drömskt i blicken varje gång jag berättar om en ny kryssningsresa. Han tillhör nämligen mekano-generationen. Stora farkoster fascinerar.

– Hur långt är fartyget? Vad väger det egentligen? En golfbana och isrink! Det var värst, säger han.

Och tillägger avundsjukt att han minsann skulle vilja följa med.
 

Syrran har föraktfullt kallat mig ”lyxlirare”. Kanske beror det på uppväxten på 70-talet då medelmåttighet och bilsemestrar i Danmark var idealet. Sjurättersmiddagar, aftonklänningar, glittriga dansshower och ett hav av bubbelpooler på övre däck fyller henne med avsmak. Men givetvis är det avundsjuka i botten.

Den enda som inte är avundsjuk är min systerson, Anton, 10, men det beror på ren och skär okunskap. Han skulle lätt kunna roa sig en hel vecka utan att ens gå av båten.

Destinationerna har också en skrytfaktor som väcker ont blod. Att hinna med tre–fyra länder på en vecka avfärdar vissa som fusk. Då har man tydligen inte upplevt länderna ”på riktigt”. Men där har de fel. När jag gick av båten i Palermo under en resa i västra Medelhavet, för att äta en lokal pasta med bläckfisk, kan jag lova att det var på riktigt. I alla fall om du

frågar min mage som senare på natten vändes ut och in. Resten av resan spisade jag ombord (det finns normalt ett tiotal matställen att välja bland).

För att slippa bli ovän med familjen och kompisarna finns det egentligen bara en enda lösning – ta med dem på kryssen. Ska man tro på statistiken, att skandinavierna har tredubblat sitt kryssningsresande i Medelhavet och Karibien de senaste fem åren, är det nämligen vårt nya folknöje. Men ingen talar om det.