”Man är tvungen att bli vän med sorgen”

Janes dotter mördades av kannibalen Lennart

Foto: PERNILLA WAHLMAN.
RELATIONER

VÄNGE.

Det har gått elva år sedan Camilla Lifvendal, 34, hittades död i sin lägenhet utanför Gävle. Ihjälhuggen med en kniv. Efteråt drack mördaren Lennart Persson av hennes blod.

– Jag har aldrig känt ilska mot honom, då hade jag blivit sjuk, säger Camillas mamma Jane Pettersson.

Bichon frisé-hunden Ludde skäller högljutt från verandan och så fort bildörren öppnas kommer han farande som en pil.

– Ni är väl inte rädda för hundar?

En späd kvinna med kortklippt hår sticker ut huvudet genom entrédörren. Det är Jane Pettersson, 73, mamma till fyra barn och sedan två år änka efter ungdomskärleken Ove. I farstun hänger fortfarande hans ytterkläder kvar.

– Vi var gifta i över femtio år. Han drabbades av en aggressiv cancer och dog väldigt hastigt. Men han är med mig varje dag ändå, i mina tankar, precis som Camilla.

Camilla. Tredje barnet i familjeskaran. En glad tjej som var en hejare på att berätta sagor, älskade att spexa och drömde om att bli skådespelerska. Men som också kunde vara lite strulig och hade en stökig tonårsperiod.

– Hon började hänga med nya vänner och var mycket ute på kvällarna. Ibland försvann hon i flera dagar utan att vi visste var hon var. Och hemma var det svårt att prata med henne, säger Camillas mamma Jane Pettersson.

När Camilla som femtonåring rymde till Stockholm kopplades socialtjänsten in och det bestämdes att hon skulle bo i en fosterfamilj i Gävletrakten under en period.

– Hon trivdes med det. Vi var där och besökte henne, fikade med familjen och så, inget kändes konstigt. Sedan hade de en nioårig son, Lennart, men han syntes aldrig till, berättar Jane Pettersson.

Höll teaterkurser

Camilla Lifvendal.
Camilla Lifvendal.Foto: PERNILLA WAHLMAN.

I två och ett halvt år blev Camilla kvar hos fosterfamiljen. Sakta men säkert fick hon ordning på sitt liv. Hon gick ut gymnasiet och började läsa till historie- och religionslärare på Högskolan i Gävle. I samma veva fick hon en dotter med en man hon inte var tillsammans med och flyttade in i en lägenhet i Skutskär. Utöver studierna höll hon teaterkurser för barn.

– Camilla älskade barn och var väldigt, väldigt nära sin dotter. Hon var en fantastisk mamma. De gjorde allt ihop och var ofta här hos oss på helgerna.

Även fosterfamiljen fick besök av Camilla och dottern ibland. Jane Pettersson minns att Camilla sommaren 2005 reagerade på den tidigare fosterbrodern Lennarts beteende.

– Hon tyckte att Lennart kändes udda och otäck, att han tittade så konstigt på hennes lilla flicka. Men, hon släppte i alla fall in honom i lägenheten den där dagen.

Fick 80 knivhögg

Camilla höll på med disken när Lennart Persson plötsligt dök upp i hennes hem den 25 oktober samma år. Han hade en kniv i handen och attackerade henne omedelbart och besinningslöst. 80 hugg fick hennes kropp motta. Sedan drack han av hennes blod. När polisen kom till platsen var det blod överallt i köket.

Dödsbeskedet tog Jane Petterson emot på telefon. Det var en orolig fritidsledare som tagit med sig hennes sjuåriga barnbarn hem. Skolpersonalen hade anat oråd – Camilla var alltid punktlig med hämtningen – och ringt polisen när hon inte dykt upp. Under tiden som de pratade kom polisen hem till fritidsledaren, men Jane Pettersson fick inte veta vad som hänt. Då ringde hon Camillas väninna som snabbt tog sig till lägenheten i Skutskär.

– Hon ringde tillbaka efter stund och sa att någon gjort något hemskt med Camilla. Jag satte mig ner och började djupandas. Jag tog ett glas vatten, andades, drack, andades, drack, andades, drack...

När två poliser kom vid elvatiden på kvällen visste Jane Pettersson och maken Ove därför redan vad som hänt. Poliserna var vänliga, men i efterhand har Jane Pettersson reagerat på en sak.

– De frågade om vi ville ha hjälp. Men det borde man få automatiskt när det har hänt något sådant här. Det är klart man säger nej, man är inte van att be om hjälp. En präst eller brottsofferjouren borde varit med, säger hon.

Jane Pettersson.
Jane Pettersson.Foto: Pernilla Wahlman.

Ville döda ett barn

Camillas dotter fördes till hemlig ort eftersom polisen misstänkte att mördaren kunde vara ute efter hennes liv också.

– Inte ens vi fick veta var hon befann sig. Vi ville ju hålla om henne och trösta, säger Jane Pettersson.

Någon dag senare förhördes hon och Ove och det var då polisen kom mördaren på spåren.

– Vi sa till polisen att vi tyckte att det var konstigt att två tjejer som bott i samma fosterfamilj blivit dödade.

Våren innan, den trettionde mars, hade artonåriga Anna Norell mördats i sitt hem i Gävle. Även hon hade bott med Lennart Perssons familj under några år.

Den då 28-årige Lennart Persson nekade först till morden, men dna-spår band honom till båda brottsplatserna och han erkände till sist. I förhören sa han att han härjades av demoner och drevs av en lust att döda, helst barn, och att han var sugen på blod. Han letade utanför skolor och dagis, men det blev hans tidigare fostersystrar som blev hans offer. Då han ätit av Annas kropp och druckit av båda kvinnornas blod omnämndes han ”Kannibalen” i medierna.

Känner ingen ilska

Jane Pettersson pratar lågt och återhållsamt. Inte ens när hon ska beskriva känslan av att sitta med på rättegångarna där fasansfulla detaljer från mordet på dottern rullades upp ändras tonläget. Att vända sig bort har man inget för, tror hon.

– Man ska sjutton vara med om allt och inte akta sig för något. Jag har läst varenda rad som skrivits om det som hände och sparat varenda artikel.

Man är tvungen att lära sig leva med och bli vän med sorgen, menar hon. Men tillägger samtidigt att hon bär med mig det som hänt för all framtid.

– Jag pratar med Camilla varje dag, frågar vad hon gör och hur hon mår. På så sätt är jag lite av en häxa, säger Jane Pettersson och spricker upp i ett pillemariskt leende:

– Det är nog bättre där hon är än här. Jag tror att man har sin tid i livet utstakad, att det är förutbestämt. Om Camilla inte... så hade hon nog gått bort tidigt ändå.

Foto: PRIVAT.

Sorg – ingen sjukdom

Efter bara två veckors sjukskrivning gick Jane Pettersson tillbaka till jobbet som vårdare på ett demensboende. ”Sorg är ingen sjukdom, du kan jobba”, sa läkaren.

– Han hade rätt. Mina arbetskamrater blev min livlina. Vi pratade mycket om Camilla, de kände ju henne också, och kunde skoja om hennes roliga sidor. Ove hade också stort stöd i sina vänner, varav en är psykiater. Han var till skillnad från mig väldigt arg. Framför allt på det dåliga polisarbetet efter mordet på Anna.

Jane Pettersson är tyst en lång stund och tittar ut genom fönstret. Sedan säger hon:

– En gång var jag faktiskt på väg att göra slut på allting. Det var rätt kort efteråt och jag var på linedance med en väninna. I pausen gick jag ut på en balkong och bara stirrade ner mot marken... Men jag kunde ju inte ta livet av mig. Då blev ju saker bara ännu värre för andra.

Besök av barnbarnet

Dagsformen går upp och ner. Men, jo, hon har förmågan att njuta av livet, det lilla livet: träffa vänner, läsa tidningar, gå ut i skogen med Ludde och vara alldeles nöjd med det. Till höjdpunkterna hör när nittonåriga barnbarnet, Camillas dotter, kommer på besök.

– Hon fick växa upp hos min äldsta dotter och mår väldigt bra i dag. Hon är student och har nyligen flyttat ihop med sin pojkvän. Det är en gåva att ha henne i mitt liv.

Dubbelmördaren Lennart Persson dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det innebär att han inte kan släppas ut igen utan att en domstol godkänt det. Enligt den senaste domen i förvaltningsrätten från 2013 finns hög risk för återfall i våldsbrott om han friges. Chefsläkaren på Säter ansåg då att Lennart Persson fortfarande lider av en allvarlig psykisk störning.

Jane Pettersson känner ingen ilska mot Lennart Persson.

– Nej, jag är inte hatisk mot honom. Hade jag lagt energi på det skulle jag blivit sjuk. Men det är sorgligt att så sjuka människor inte fångas upp och får vård i tid. Det finns de som inte ska vara bland andra människor. Här har samhället brustit i sitt ansvar.

FAKTA

JANE PETTERSSON

Ålder: 73
Bor: På landet utanför Uppsala.
Gör: Pensionär.