”Självklart ska man säga ifrån”
Åsa Erlandson: Den som inte vågar får inte klaga
Ibland tror jag att det inte bara är konflikträdsla som ligger bakom de där isande blickarna. Utan behovet av att få känna sig lite förmer, peka finger åt andras osnutna ungar och riktigt götta sig i hur illa de beter sig. Få utbyta menande blickar med sin väninna på det där kaféet där en femåring just mölade in en kladdkaka i stolsitsen och konstatera att ”så skulle jag aaaldrig låta mina barn bete sig.”
Självgodhet är den ena förklaringen till att folk inte säger till andras busungar. Den andra är feghet. Så låt oss göra klart en gång för alla: Den som inte vågar säga ifrån, får inte klaga sedan.
Det finns inget värre än klagonjutare, människor som gnäller över hur andra beter sig – viskviskvisk – utan att göra något åt det. Och självklart ska man säga ifrån. Varför skulle man inte göra det? Om en vuxen satt bakom dig på tåget och sparkade dig i ryggen skulle det knappast tigas ihjäl. Jag fattar inte skillnaden. Det är ju till och med ännu viktigare att visa barn hur världen funkar och vad som är okej, för vuxna som beter sig likadant är liksom redan förlorade.
Men det är inte bara barn som beter sig illa och i det här sammanhanget skulle jag vilja sätta ljuset på föräldrarna också. Mammor och pappor som skäller som bandhundar åt en livrädd liten stackare, som drar och sliter i armen (långt bortom okejgränsen), eller till och med lappar till sitt barn. Varje gång jag hör ett litet barn skrika förtvivlat vaknar stadspolisen inom mig och JA, jag veeeet att ni är många nu som kommer bli skitsura och bara ”Räcker det inte att ungen bryter ihop offentligt bara för att det var dags att gå hem från parken, ska du stå där och stirra också?” men det får ni ta. Ni får väl stirra tillbaka på mig nästa gång. För det finns faktiskt en sak som är viktigare än att huta åt andras skitungar – och det är att huta åt andras skitföräldrar.