”En osynlig elefant på arbetsplatserna”
Åsa Erlandson: Vad är det för märklig brudskatt som tjejerna betalar?
”Kvinnor väljer yrken med lägre löner.”
”Kvinnor jobbar deltid.”
”Kvinnor vill inte göra karriär.”
Vi har hört standardsvaren till varför män tjänar mer än kvinnor till leda. Fuck dat. Nu visar siffror från Statistiska centralbyrån att löneskillnaderna börjar redan vid första jobbet, långt innan några barn eller föräldraledigheter eller vd-poster är aktuella. Det står en osynlig elefant på arbetsplatserna som inte går att förklara bort – det är dags att inse det.
Skillnaderna är inte gigantiska och man kan alltid köra en Janne Josefsson och jämföra med något stackars land i världen där allt är mycket värre och sedan påstå att problemet inte finns här i härliga Sverige. Men om vi istället tittar på siffrorna så ser vi att kvinnor mellan 18 och 24 år tjänar i snitt 95 procent av vad männen tjänar. Varför är det inte lika? Vad är det för märklig brudskatt som tjejerna betalar bara för att de är – tjejer?
Lagen säger lika lön för lika arbete och här vilar ett tungt ansvar på arbetsgivarna. Särskilt när det gäller unga människor som antingen inte vågar ta strid, eller ens vet om att det finns någon strid att ta.
Så här gick min allra första löneförhandling till: ”Åsa, kom in ett tag. Du får 14 000 kr. Vi ses imorgon!”
Kanske borde jag ha protesterat. Kanske borde jag ha sprungit i kapp chefen och krävt en lönekartläggning som bevisade att just min lön var rättvis, innan jag tackade ja till det där hett åtrådda vikariatet som skulle vara min första, viktiga språngbräda ut i arbetslivet. Kanske hade det rent utav gått bra så att chefen hade stannat i steget och kliat sig lite fundersamt i håret innan han tackade mig för påminnelsen och gett mig en tusing till. Eller så hade jag blivit ett namn på en lista som just ströks över med ett svart streck.
Men det var inte rädsla som fick mig att acceptera lönen, utan en fullständig övertygelse om att den var rätt. Inte en sekund funderade jag över vad Alexander, Oskar och Andreas tjänade och varför skulle jag göra det? Det fanns inte i sinnevärlden att mina jämnåriga arbetskompisar skulle ha fått mer bara för att de var killar. 14 000 var dessutom så ofattbart mycket pengar att jag sprang till närmsta telefonkiosk, darrade på enkronan och ringde hem: ”Pappa, jag är rik!”.
Resten av sommaren var jag en rik och lycklig lokalreporter som skrev artiklar om att Stefan Edbergs pappa var arg över att bussen inte kom (två dagar i rad!!), en rolig potatis som såg ut som en gubbe och som en läsare hade lämnat in till receptionen, och den årliga skönhetstävlingen Fröken Kräfta.
Än i dag minns jag det som att jag satt där tillsammans med Alexander Oskar och Andreas och gjorde samma jobb för samma pengar.
Å andra sidan kollade jag aldrig.