”Måste man kramas?”
Åsa Erlandson: "I grund och botten är kramen mysig men i fel händer bara förvirrande"
Mina konstigaste kramar, topp tre:
1. Kiropraktorn. Första gången stegade han fram med orden ”Jag har
varit ihop med Lill-Babs!” och en stor svettig björnkram.
2. Arga chefen. Han gillade inte mig men ville hej då–kramas när jag
slutade. Det kändes som att omfamna en gaffeltruck.
3. Intervjupersonen. Som jag skulle granska. Att krama en journalist
som ska ställa dig till svars, kan bara ses som en avledande manöver.
Eller dåligt omdöme.
När började det? När blev kramen en hälsningsfras? På 70–talet kramade man sin familj och sina bästisar, på sin höjd. Med alla andra stannade man på någon meters håll och sade ”hej” eller ”tja!” om man var på sitt coola humör. Kanske nickade man lite samtidigt. Nu ska alla
slänga sig i famnen på varandra så fort de möts och den som håller
avståndet betraktas som autistisk.
I grund och botten är kramen mysig men i fel händer bara förvirrande.
Den blir också en slags rangordning av människor för vad gör man när
man träffas tre kompisar och en ny som man aldrig sett förut? Jo,
pliktkramar även henne (fast lite lösare) så att hon inte ska känna
sig utanför. Vilket är precis vad hon då gör.
Kramen är usel som hälsningsfras eftersom den bäddar för missförstånd.
Till exempel när man sträcker fram handen till en som breder ut bägge
armarna, hur tar man sig ur den situationen? Eller själv laddar för
att krama någon som står stel som en ätpinne. Man kan också vara oense
om hur lång kramen ska vara, eller hur tight: kör vi arm runt ryggen,
kindkontakt eller fullkropps? Extra fånigt blir det när man träffas
ofta: Ska man krama om grannen igen tio minuter senare på Ica?
Killar har det ännu värre. De måste följa en massa oskrivna regler och
köra en form av kontaktlös kram med varandra där bara ena armen läggs
över den andres skulderblad. Som avslutning måste de dunka till lite
lätt två gånger för att markera distansen och att båda fortfarande är
heterosexuella.
Kramen har blivit en social tvångströja och en kompis känner sig så
jagad att hon har skaffat en försvarsstrategi: Hon ser till att alltid
bära på något. Men i längden är det inte hållbart att kånka runt på
ett sexpack öl.
Så vad göra? Kindpussar är inget alternativ, utan en styggelse. Det
kan överklassen hålla på med.
Hip hop hälsning är schysst men lämpar sig bäst på fritiden och inte
bland stressade kolleger (den längsta jag sett tog nästan 2 minuter
att genomföra).
Därför vill jag slå ett slag för ett hederligt handslag, för en
anständigare vardag. Respektfullt, jämlikt och fritt från
missförstånd.