"Helge har perverterat hela mitt liv"

Hanna Radtke Bergström

Knutbymordet gjorde Åsa Waldau känd som "Kristi brud" – nu talar hon ut om sin kamp för upprättelse.

KNUTBY. Det har gått fyra år sedan skotten i Knutby. För ”Kristi brud” är såren långt ifrån läkta. Nu berättar Åsa Waldau för Aftonbladet Söndag om dödsångesten, hoten och kampen mot bitterheten.

– Utan mina vänner hade jag inte stått här i dag, säger hon.

Solen sänker sig över ett vinterkallt Knutby. Det var här det hände, den 10:e januari 2004. Barnflickan Sara Svensson gick in till en sovande Alexandra Fossmo och sköt henne till döds. Direkt efteråt sköt hon mot grannen Daniel Linde. Den följande rättegången visade att det var pastor Helge Fossmo som låg bakom de anonyma sms som befallde Sara Svensson att döda.

– Helge vill fortfarande få det till att jag ligger bakom det. Han har svartmålat mig på sin hemsida, som drivs av en person utanför fängelset. Han menar att jag styrde honom, manipulerade, så att han var tvungen att agera som han gjort. Förstår du vad jag lever med? Skulle jag ha skjutit min egen syster, min älskade syster?

”Var känslig”

Det är som att vrida tillbaka klockan fyra år. Åsa Waldau, 42, sitter mitt emot mig och fotograf Börje Thuresson i en skinnsoffa i Knutby församlingslokal. Hon har en röd skjorta, svarta byxor och det mörka håret utsläppt över axlarna. Bredvid henne sitter kollegan Kristina som serverar oss kaffe, bullar och mackor.

– Helge har perverterat hela mitt liv! Och hela församlingen.

Hur var din och Helge Fossmos relation innan mordet?

– Jag litade på honom! Som person var han känslig och charmig och grät ofta. Om jag ifrågasatte honom sa han: ”hur kan du tvivla på MIG? Jag som älskar dig så och vill ditt bästa?”. Trots det var jag den som sa emot honom – det är nog därför han hatar mig så mycket.

Hur mycket av hans lära finns kvar i församlingen i dag?

– Ingenting. Sedan domen föll har vi arbetat aktivt för att reparera skadorna. Det tog ett helt år innan vi kunde ha vår första samling igen. Alla var rädda. Vi tänkte: ska vi alla fängslas? Ska alla skjutas? Jag tittade åt alla håll för att jag inte visste varifrån hotet skulle komma. Hoppade till vid höga ljud. Många vågade inte sova själva.

För en utomstående verkar det obegripligt att ingen såg hur Sara Svensson mådde. Vilket ansvar tar du?

– Det är klart att jag tänkt: fanns det något jag kunde gjort för att rädda henne? Men jag såg inte! Vi har alla rannsakat oss själva här. Jag tror att det är nyttigt för en gammal kristen församling.

Åsa Waldau pratar om sin mördade syster Alexandra med sprucken röst. Hon visar oss ett tidningsklipp från Helge Fossmos bröllop i fängelset med en ny kvinna.

– Min syster var så god, fantastisk, ambitiös och duktig. Hon hade hela livet framför sig.

Avspärrat

Tårarna trillar, och på bordet ligger boken ”Kristi brud – vem kan man lita på” med en leende Åsa, och huset avspärrat med polistejp, på omslaget. I höstas promotade hon den på Bokmässan i Göteborg tillsammans med sin förlagschef: Bert Karlsson.

Titeln på boken, hur tänkte du där? Kristi brud med folket?

– Nej, nej! Jag grät när jag såg omslaget! Jag ville INTE att den skulle heta så och jag vill inte kallas Kristi brud. Det är bara kvällstidningarna som kallar mig så. Men Bert (Karlsson) sa att vi måste ha den titeln, annars köper folk inte boken. Och jag vill att man ska läsa min version om vad som hände. Att antyda att jag skulle vilja tjäna pengar på min systers död är barockt.

Men varifrån fick medierna namnet ”Kristi brud”?

– Vi vet precis vem det är som ringde och tipsade tidningarna. Vi är en liten krets. Han sa att vi var en sekt och att det fanns en ”Kristi brud” här.

Helge?

– Nej, men han låg bakom det. Men uppgifterna granskades inte och sedan rullade allt igång. Jag svartmålades som sexgalning, en vidrig manipulativ människa. Medierna stal mitt namn, min värdighet och mitt rykte.

Tappat förtroende

Åsa Waldau berättar om hur hon gång på gång känt sig oerhört kränkt av löpsedlar, anklagelser och påhopp. Hur hon blivit skygg, sviken och har svårt att lita på folk.

”Avhoppare” har berättat att du hotat dem. Vad är din kommentar?

– Hur ska jag kunna försvara mig mot deras anklagelser? Jag vet precis vilka de är, jag har ju haft hand om deras själavård i flera år. De har psykiska problem. En person förföljde mig, hotade mig och mina barn! Och en gång för alla: vi är ingen sekt, människor här är fria att komma och gå.

När var det som tyngst, under de här fyra åren?

– Fråga mig i stället när det inte var som värst. Kanske kommer jag ihåg ett sådant tillfälle.

Har du funderat på att ta ditt liv?

– Nej, jag tror inte på den vägen. Men jag har full förståelse för människor som gör det. Hade det inte varit för mina vänner – jag tror på att Gud verkar genom människor – hade jag aldrig pallat. Men jag vill inte springa undan. Eller låta lögnen vinna.

Är du bitter?

– Verkar jag bitter, eller (skratt)? I längden tror jag att jag kommer att få igen, för Gud är rättvis. Men jag tror inte på en rättvis värld. Det finns så mycket ondska. Jag kunde ha valt att bli bitter, men istället har jag lagt energin på att göra saker. Mitt i allt det hemska spelade vi in en skiva och startade ett spa!

Varför stannar du här i Knutby, med alla minnen?

– Den gemenskap vi har här i församlingen är inget jag vill byta ut. Och vi är fler och starkare i dag än för fyra år sedan!

Vi reser oss ur soffan och går ut på gården. Husen ligger tätt, några barn spelar fotboll på en snöfri gräsmatta. Åsa Waldau, klädd i en skinnkappa, vinkar till dem. Vi tittar förbi spa:et i en källarlokal, som enligt henne är fullbokat varje helg. Så berättar hon nyheten som får henne att le med hela ansiktet.

– Vi har precis fått bygglov för en kyrka! Vi ska bygga den här (hon pekar på en gräsplätt). Det ska bli underbart!

Vad hoppas du av framtiden?

– Att få sätta punkt för det negativa, det hotfulla. Att få vara ifred och utveckla vår församling. Jag har massor av idéer, säger Åsa Waldau.?

Fotnot: Enligt den egna hemsidan hemsidan har Knutby församling 94 medlemmar i dag.