”Ska du inte GÖRA NÅGOT?!”
Åsa Erlandson: Sjukt nog räknas inte samhörigheten med bebisen
Oj! Vilka reaktioner jag fick på min krönika om ”föräldralediga” som inte är ett dugg lediga, utan som hela tiden måste GÖRA NÅGOT. Kommentarerna och mejlen strömmar in från er läsare och jag är överväldigad över responsen: ”Äntligen! Tack tack tack!”
För detta handlar inte främst om dem som vill stressa runt med bebisen, även det är snett där också eftersom det bara handlar om vad de vuxna mår bra av. När jag ser hyllningsartiklar om supermammor som sitter i ett stökigt kontorslandskap med en nyfödd som trängs i famnen med en laptop blir jag inte imponerad. Utan fundersam. Bekräftelsenarkomanen mår uppenbarligen bra, hon ler på bild, men bebisen? Om detta vet vi inget (och det frågas inte heller).
Utan det min krönika handlade om är en samhällsutveckling där det är lätt att dras med, även om man inte vill. Vi lever i en tid då mammor och pappor som faktiskt är föräldralediga (på riktigt) får skit för att de bara såsar omkring och tvingas förklara varför de inte går på några jobbmöten, passar på att ta en kvällskurs, renovera huset eller åtminstone uppdatera sin blogg. ”Går du bara hemma? Ska du inte GÖRA NÅGOT!”
Det är därför tacksamma, ja nästan gråtfärdiga, mejl fortsätter att rasa in i min inkorg.
Som nybliven förälder får du:
* Smeka en hand stor som ett suddgummi
* Se det första leendet
* Trösta när den nya världen blir för stor
* Bära runt, runt när den lilla magen krånglar
* Ligga tätt mitt på dagen och snusa på babyfjun
* Hålla handen tills det plötsligt går iväg av sig självt på knubbiga ben
* Höra de första orden
* Äta grötlunch tillsammans – och sedan skura köket tillsammans.
Hur kan det vara att inte göra något?
Tänk om det tvärtom är så att de multitaskande föräldrarna som alltid
gör någonting – i själva verket missar någonting?
Ett yrkesliv är 40 år. Sett till det motsvarar en föräldraledighet på 9 månader en paus på 10 minuter. Ändå river och sliter rastlösheten i oss och den där korta tiden med barnet anses bortkastad om man inte gjorde något annat samtidigt. Sjukt nog räknas det som är allra viktigast för bebisen, själva samhörigheten, inte alls. Man har ju inte GJORT NÅGOT.
Så är det inte i djurvärlden. Läsaren Lotta som har skaffat hundvalp skriver så här: ”Uppfödaren sade att när du går ut med hunden så lämna mobilen hemma och VAR TILLSAMMANS. Det är så ni bygger er relation. Detta får alltså nyblivna hundägare höra. Men inte nyblivna föräldrar,
vi uppmanas ”hålla kontakten med jobbet”. Jag fattar inte varför.