Min sjuåring ska vilja bli smartare
Det är morgon. Medan jag väntar på att mitt frukostte ska svalna surfar jag in på Aftonbladets hemsida. Förbereder mig på eländesnyheter, det har ju varit en hel del sådana denna sommar. Men i stället möter jag en rubrik som gör mig glad. Var femte sjuåring vill bli smartare. Jag ler mot skärmen. Att bli smartare är väl en fantastisk strävan för den som står inför hela grundskolan, för den som har alla möjligheter i världen att lära. Det finns hopp för ungdomen, tänker jag och bestämmer mig för att nöja mig med denna positiva rapportering. Lite glädje ska minsann få grunda min dag.
Annars har sommarens alla mörka nyheter gjort mig dyster. Brutala mord, vidrig svält och djup ekonomisk kris. Av någon anledning har jag blivit en mästare på att absorbera elände. Tror att det har med föräldraskapet att göra. För alltsedan jag fick mina döttrar har jag grubblat på det här med framtiden. Tänker på hur det ska bli för mina barn. Kommer pengarna räcka till? Kommer de få kärlek, även utanför familjens trygga famn? Och hur blir det med luften vi andas? Ska den bli allt skitigare?
Jag dricker upp mitt te och fäller ihop datorn. Tvååringen visar upp en svart krumelur på en gammal toarulle.
– Nej men va fint du målat! ljuger jag samtidigt som jag funderar över hur mycket man egentligen ska berömma sin unge. För mycket beröm kanske när ett osunt bekräftelsebehov. Samtidigt som för lite beröm kanske ger en känsla av att vara ensam.
Jag grunnar mycket på hur jag ska få mina barn att tro på sig själva. Jag vill ju att de ska känna att inget är omöjligt. Jag vill att de ska klara sig i samhället, utbilda sig och ha kul. Men så vill jag inte att de ska leva i prestationsångest. Suck!
Jag tejpar upp den dekorerade toarullen på kylskåpet. Det har blivit dags att packa vagnen med barn, bananer, hink och spade och bege sig till sandlådan. Jag lutar mig mot fönstret, försöker se om det finns regnhot. Molnen är oregelbundna och svåra att tyda. Behöver jag byta tvååringens klänning mot galonställ och stövlar?
Öppnar datorn igen för att kolla dagens väderprognos. Tillbaka på Aftonbladet. För att hitta vädersidan sätter jag på mig mina glasögon. Då ser jag något jag egentligen inte vill se.
”Var femte sjuåring vill bli smalare”. What? SMALARE? Inte smartare. En undersökning i Uppsala visar att 20 procent av alla sjuåriga flickor vill vara smalare än de är. Och efter bara ett par år börjar hon banta.
Hur kunde jag läsa så fel? Men framför allt: hur har världen kunnat bli så åt helvete?
Jag tittar på min dotter som står och beundrar sin upptejpade toarulle på kylskåpet. Hennes bebiskulmage putar under sommarklänningen. Jag älskar den där lilla magen och blir alldeles tårögd då jag tänker att det bara är fem år tills hon fyller sju. Hur ska jag göra för att min sjuåring ska drömma om att bli smartare – inte smalare?