”Jag tar tåget istället”
Åsa Erlandson har åkt bil med barn för sista gången
Bolibompa-Sara tipsar om hur man gör bilresan med barnen till ett rent
nöje. Lycka till, säger jag. Och tar tåget. Jag har åkt bil med barn för sista gången.
Förra veckan spände vi fast oss med två barn i bilen för den årliga turen till fjällen. Enligt konstens alla regler laddade vi upp med roliga små leksaker, ritblock och pennor och beredde oss på en lång men uthärdlig resa. ”Ettåringen somnar nog snart”.
Tjena.
Plötsligt börjar hon harkla sig om och om igen på ett ganska roligt vis och precis när jag lutade mig fram och frågade ”ska du hålla tal?”, började hon kräkas Exorcisten-style. Inte en gång, utan sju timmar i sträck, 50 mil i sträck.
Storebror tog skydd i framsätet, leksakerna och allt noga uttänkt pyssel vräktes ned på golvet och ensam kvar i baksätet satt jag och fångade spyor med allt som var gjort av tyg och som jag kunde slita upp ur packningen. Sambon näsandades och trampade på gasen och vi var inte längre en familj på väg till fjällen, vi var en amatörambulans.
Skulle vi ha ställt in alltsammans? Aldrig i livet. Det här var första veckan på hela vintern som majoriteten var friska, 3 av 4, och kräver man bättre odds har man ingen verklighetsuppfattning. Alternativt inga småbarn.
Detta var enda luckan efter två bisarra månader som vi kunde komma iväg, två månader som kickstartade med att alla fyra fick kräksjukan samtidigt (var är Nationella Insatsstyrkan när man behöver den?), följdes upp av att jag ramlade och bröt benet när jag skulle sanera en nedkräkt spjälsäng mitt i natten (tantramlade i min egen hall), och toppades av att sambon däckades av influensa (när man tror att botten är nådd, finns det alltid en källarvåning till).
En bilresa med barn behöver så klart inte vara lika minnesvärd som vår. I vanliga fall brukar storebror gå in i ett apatiskt tillstånd och stirra ut i fjärran genom fönstret medan den stackare som sitter där bak tvingas arrangera dockteater för lillasyster (som kräver mer action ju längre tiden går). Inte lika jobbigt som att fånga kräk i farten, men närapå.
Så en sak är säker: Nästa gång tar vi tåget. Alla spyr ju ändå på SJ.