Ida fick vänta sex år på vård

Mary Mårtensson

"Jag förstod inte att jag höll på att svälta mig själv till döds"

Ida var 12 år – och tyckte inte ens att hon förtjänade en bulle.

Så startade anorexin.

Det tog sex år innan hon fick specialistvård.

–?Varför tog ingen tag i det tidigare? säger Ida, 21.

Det är en liten och spröd tjej som möter oss utanför den psykiatriska kliniken. Hennes kopparröda hår lyser och de gröna ögonen är pigga.

Ida har precis ätit klart sin lunch på sjukhuset:

– Jag fick potatis med broccoligratäng och skinka, berättar hon.

Luncherna är en del av den specialistvård Ida får i dag för sina ätstörningar.

”Tyckte inte jag dög”

–?Jag får inte ångest av att äta längre. Men jag har fortfarande svårt att känna när jag är hungrig, berättar Ida när vi bilar till hennes lägenhet.

Ida var 12 år när hon blev sjuk.

– Jag tyckte inte jag var värd någonting, att jag inte dög som jag var, berättar hon hemma i tvåan.

Det bästa hon visste var mammas nybakade kanelbullar med mjölk.

–?Men jag tyckte inte att jag förtjänade det.

Började skippa godis

Hon vägde 52 kilo när hon började banta.

–?Jag trodde att om jag bara gick ner några kilo, så skulle jag bli lycklig.

Först skippade hon bullarna, sedan godiset, sedan fettet, slutligen maten. Hon rasade i vikt, men ingen reagerade.

–?Jag förstod inte själv att jag var sjuk. Eller att jag kunde svälta mig till döds, berättar Ida.

Det dröjde fyra år innan någon slog larm. Ida var 16 år, gick på gymnasiet och vägde 36 kilo, när skolsköterskan skickade henne till sjukhuset.

Hon undersöktes – men skickades hem igen.

En månad senare fick hon ont i hjärtat och åkte akut till universitetssjukhuset. Men hjärtat var det inget fel på.

I stället fick hon diagnosen anorexi.

–?Jag tyckte det var konstigt. Jag tänkte ”Jag svälter ju inte, jag äter ju bara inte”.

Ida blev inlagd på barnkliniken – i en vecka. Men även denna gång skickades hon hem. Nu med en sond i näsan för näringslösningar.

–?Jag gick till skolan med sonden och var stolt över det. Jag hade klarat av att stå emot. Jag behövde inte äta, säger hon.

Jag tänker : Hur kan man se ett barn förtvina under så många år, utan att ingripa?

”Ledsen att ingen tog tag i det”

Ida har själv undrat, många gånger. Det är en fråga som gnager, fräter – och sårar.

–?Det jag känner mig mest ledsen över är att ingen tog tag i det, att det hann gå så långt. Det är en besvikelse, säger Ida dröjande och ser sorgsen ut.

Den stora, svulstiga soffan ser ut att sluka henne.

När hon var 18 år fick hon äntligen plats på en ätstörningsklinik.

–?Där började jag förstå att jag var sjuk och komma till insikt om min sjukdom.

Men efter sex månader stängdes kliniken, trots lång kö. Kommunen skulle bygga bostäder på marken.

”Jag åt bara ett kex om dagen”

Ida kände sig piggare och stack till London som barnflicka. Och slutade att äta.

–?Jag åt ett kex per dag och drack bara kaffe.

Hon tappade 14 kilo och återvände svårt utmärglad till Sverige.

–?Jag förstod att om jag inte fick hjälp så skulle jag inte överleva, säger Ida.

Samma dag som hon blev inlagd på en slutenpsykiatrisk klinik skrev Ida i sin dagbok: ”33 kilo. Har aldrig vägt så lite. Blev rädd. Hur långt kan jag gå? ”

Personalen i psykiatrin saknade kunskaper om ätstörningar.

–?Jag skulle bara gödas upp. Någon annan behandling fick jag inte.

I höstas fick Ida slutligen komma till en nystartad ätstörningsklinik – den enda i hennes landsting.

I dag väger hon 51 kilo – och är på väg att bli frisk.

Förut var hon stolt över anorexin.

Nu skäms hon.

– Jag kan inte förstå hur jag tänkte förut. Det var som om jag var en annan person, säger Ida.

Fotnot: Ida heter egentligen något annat.