Pojkvännen mördade Anna-Marias pappa

”Min pappa var min bästa vän, mitt allt”

”Jag var pappas flicka. Vi hade samma humor och ett stort intresse för musik båda två”, säger Anna-Maria Jacobsson.
”Jag var pappas flicka. Vi hade samma humor och ett stort intresse för musik båda två”, säger Anna-Maria Jacobsson.Foto: IZABELLE NORDFJELL
RELATIONER

HÄRNÖSAND.
Natten till den 28 maj 2014 rasar Anna-Maria Jacobsson ner i ett stort svart hål.

Då mördades pappa Björn, 52, brutalt i sin säng – av hennes sambo.

Sakta men säkert börjar livet återvända.

– Men jag har fortfarande fruktansvärda flashbacks, säger hon.

I början tänker Anna-Maria inte så mycket på pojkvännens beteende. Varningssignalerna kommer efter ett tag. Han klagar på att hon är för tajt med sina tjejkompisar. Han påstår att hon ljuger om att hon går till jobbet. Och mer än en gång vaknar hon med hans händer i ett hårt grepp om sin hals.

– Han skakade mig och sa att jag hade en demon i mig, att jag såg ut som en läskig man när jag sov. På kvällarna gick han alltid runt i lägenheten och drog upp persienner, tittade ut genom balkongdörren och nyckelhålet, för att kolla så att ingen stod där, säger Anna-Maria.

Någonstans förstår hon att det inte står rätt till med sambon, men när hennes föräldrar reagerar blir hon irriterad.

– Jag var kär. Även om han hade den här mörka sidan kunde han också vara gullig. I början var han aldrig elak mot mig, men det blev han ju sedan.

Iskall blick

Efter att han vistats på psyket i Sundsvall blir hon alltmer säker på att hon måste lämna honom. Samtidigt känner hon ett ansvar, han är ju inte frisk. Hon går med på att ta en tur upp till Haparanda, där bådas föräldrar bor, och tänker att det kan vara rätt tillfälle att avsluta relationen där, så att hans mamma kan ta hand om honom.

– Han var inåtvänd och irriterad hela resan upp. När vi kom hem till mina föräldrars lägenhet satte han sig ner i vardagsrummet och bara stirrade. Hans blick var helt iskall. Min mamma var uppe hos mina syskon i Luleå så det var bara pappa hemma. Han hade just gått på semester och var på glatt humör. Vi pratade och skrattade och försökte förgäves få med mitt ex i samtalet. Men han fortsatte att vara tyst hela veckan, säger Anna-Maria.

Både hon och pappan försöker få pojkvännen att åka och hälsa på sin mamma, men han vill inte. Till slut går han ändå med på det. Väl där bjuds de på fika. Och vin.
– Jag hade inte minsta lust att dricka, men mitt ex var förbannad på sin mamma och svepte hela tetran direkt. Sedan vill han åka hem till min pappa. Jag sa nej, och hans mamma sa nej. Jag tror att även hon märkte att han inte var sig själv.

”Man hittar bortförklaringar, man vill inte tro att det är så illa”, säger Anna-Maria om före detta pojkvännens beteende under deras relation.
”Man hittar bortförklaringar, man vill inte tro att det är så illa”, säger Anna-Maria om före detta pojkvännens beteende under deras relation.Foto: IZABELLE NORDFJELL

Vaknar på natten

Men pojkvännen följde med Anna-Maria och hennes pappa hem. Och det skulle komma att förändra allt, inom loppet av några timmar.

Samma natt vaknar Anna-Maria till och ser att det är tomt bredvid henne i sängen. Det är helt tyst i lägenheten, men hon känner direkt att något inte stämmer. Pojkvännen syns inte till någonstans. När hon kommer ut i köket ser hon att dörren till föräldrarnas sovrum är stängd, vilket den aldrig brukar vara. Just när hon ska ta tag i handtaget slits dörren upp. Där står pojkvännen – insvept i Anna-Marias pappas morgonrock.

– Jag frågade varför han hade den på sig och han svarade att han frös. Sedan undrade jag vad han gjorde inne hos pappa. Då sa han att de tjafsat och att de var sams nu. Men hade det varit bråk skulle jag hört det. Så jag ropade på pappa, men fick inget svar...

Anna-Maria känner att något är väldigt fel. När pojkvännen går iväg mot vardagsrummet rusar hon in i sovrummet – för att hitta sin pappa död i sängen. Det är blod överallt. Han har fått halsen avskuren med en kökskniv. Hon ringer 112, helt hysterisk.

– SOS-kvinnan bad mig sluta skrika. Jag sa att mitt ex mördat min pappa och då undrade hon hur jag kunde veta det. Jag fick känslan av att hon inte riktigt trodde mig, särskilt som mitt ex:s namn är väldigt annorlunda och skulle kunna tas för ett skämt.

Samtalet bryts – tre gånger

Under tiden som Anna–Maria pratar med SOS har pojkvännen försvunnit ut i köket och tagit på sig hennes pappas väst.

– Jag sa åt honom att ta av sig den. Han svarade att han inte fanns mer, att min pappa levde i honom nu. Jag vet inte hur jag lyckades slita av honom västen, men det gjorde jag.

Samtalet till SOS bryts. Vid andra samtalet ber den kvinnliga operatören att få prata med pojkvännen. Anna–Maria blir helt ställd, men sätter som i trans på högtalartelefonen.

– Mitt ex utgav sig för att vara min pappa och sa att allt var lugnt. Då flippade jag totalt och skrek att ”Vad ni än gör, tro honom inte!”.

Sedan bryts samtalet på nytt. Nu kan Anna–Maria höra ambulansen på gården. Men de får inte gå in – förrän polisen kommer. När de till slut anländer har Anna-Maria sjunkit ihop i en hög på köksgolvet.

– ”Låt honom bara leva, låt honom bara leva”, var det enda jag tänkte. Jag hörde en av ambulansmännen säga att pappa hade svag puls och då tändes ett litet hopp. Sedan gick jag ut och satte mig på gården för jag kunde nästan inte andas längre.

Men pappa Björns liv går inte att rädda. Att gå ifrån lägenheten den kvällen är det svåraste hon gjort, säger hon.

– Min pappa var min bästa vän, mitt allt. Att lämna honom där i sängen helt ensam... Det kändes så konstigt att åka ifrån mitt hem... att aldrig någonsin få se honom mer...

Anna-Maria Jacobsson lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och går i traumabehandling för att bearbeta det hon gått igenom.
Anna-Maria Jacobsson lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och går i traumabehandling för att bearbeta det hon gått igenom.Foto: IZABELLE NORDFJELL

Anna-Maria berättar sin historia på ett populärt kafé i centrala Härnösand. Hit återvände hon efter att ha fått psykiatrisk vård och bott med sin mamma i Luleå i ett år efter händelsen.

– Vi behöver inte viska. Alla vet ändå vem jag är här, det finns inget att dölja, säger hon.

Hon satt med under hela rättegången mot ex-pojkvännen. Hatet och ilskan hon kände då visste inga gränser.

– Jag var så fruktansvärt arg. Han skulle inte få knäcka mig, jag ville sätta stopp för hans makt, det var därför jag var där. Många av hans vänner satt på min sida i rättssalen. Det betydde mycket för mig.

Expojkvännen dömdes till rättspsykiatrisk vård och sitter av sitt straff i Sundsvall. Han har aldrig gett något svar på varför han dödade Anna–Marias pappa. Under hela rättegången vägrade han kommentera det som hänt.

– Han hade druckit hela veckan, men det kan inte bara ha varit ölen. Kanske var han svartsjuk på min och pappas relation. Vi har alltid varit jättenära varandra. Vi får inte veta vad som låg bakom beslutet om rättspsykiatrisk vård, men jag har mina misstankar. När vi städade undan hans saker hittade vi en viss typ av medicin.

Hon gick tillbaka till sitt jobb som undersköterska i hemtjänsten relativt snabbt efter dådet. Det höll ett tag, sedan blev hon sjuk, rejält sjuk.

– Jag kände mig helt sönderstressad. Jag var krasslig jämt och ville bara sova. Min mamma flyttade ner hit för att vara ett stöd för mig.

Social fobi

Efter ett års sjukskrivning var Anna-Maria tillbaka på jobbet igen. Hon lider av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, och går i traumabehandling för att bearbeta händelsen.

– Vanliga symptom är rastlöshet, glömska, social fobi och att man sover för mycket eller för lite. Jag känner mig oftast ganska okej på dagarna, ångesten kommer på natten. Jag kan ha fruktansvärda flashbacks och vakna i dyngsura lakan. Men behandlingen hjälper. Efteråt känner jag mig klarare i huvudet och lätt som en fjäder.

Hon går även i KBT en dag i veckan och hos en dietist. Kroppen är späd som en fågel och hon behöver äta upp sig några kilo innan hon kan komma igång med träning. Familjen, mamman och två halvsyskon i Luleå, ringer varandra ofta. Stödet finns i den yttre kretsen också.

– Jag fick ett fint brev från Englas mamma med tips på hur man kan hantera PTSD. Och jag jobbar med mördade Lotta Rudholms systerdotter. Vi pratar mycket med varandra. Jag har också börjat umgås med mina vänner igen. Det sämsta man kan göra är att stänga inne sig, då kommer de mörka tankarna.

Livet rullar på i små små steg. Det viktigaste just nu är att få hjärnan att fungera. Och så vill Anna-Maria få färdigt den bok hon skrivit på ett tag, om det hon gått igenom. Sedan kanske det blir en utbildning i makeupartisteri. Vid horisonten skymtar även familj och barn.

– Ja, snart är jag tillräckligt stark för det. Jag dejtar en bra kille nu.

För några veckor sedan skulle pappa Björn fyllt 55 år. Det firades som alltid med tända ljus och hans favoritmusik i högtalarna. Han är ständigt närvarande, i Anna-Marias huvud och i lägenheten där hon bor.

– Ibland doftar det precis som när pappa varit ute och rökt i kylan och just kommit in igen. Då vet jag att han är här, hos mig.


FAKTA

ANNA MARIA JACOBSSON

Ålder: 30
Bor: I lägenhet i Härnösand.
Gör: Undersköterska.