”Afghanistan var ett självklart val”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-14
Katja Öberg, 30, bytte karriär för att ta ställning för världsfreden – och lämnade en bit av sitt hjärta i Afghanistan.
”Innan läste jag notiser om soldater som dödades i Afghanistan, och det var inte mer med det. Nu känner jag på ett helt annat sätt. Jag har själv stått där, vid en minnesceremoni, för att hedra soldater som gått bort. Jag vet att det inte räcker med att kunna hantera vapen och springa i skogen för att vara en soldat på utlandstjänst. Man måste också vara personen som kramar den lille pojken. Det kräver ett intellekt och en medmänsklighet.
När jag mönstrade för att göra lumpen hade jag inte en aning om att det skulle leda till ett nytt kapitel i mitt liv. Jag var fast anställd som journalist på en lokaltidning i Skåne, och älskade mitt jobb. Men jag ville ha en förändring, och längtade jag efter fysiska utmaningar. Det var därför jag mönstrade den där dagen, helt utan min sambos vetskap. Det ledde till tio månader som gruppchef vid P7 utanför Lund”.
Plötsligt kom samtalet
”Lumpen öppnade en helt ny värld för mig. Jag trivdes otroligt bra och ville ha mer. Så när jag muckat sökte jag utlandstjänst.
Det blev avslag, och jag fortsatte att jobba som reporter. Samtidigt som jag fortsatte att skriva om dagisköer och kommunala beslut, längtade jag efter något mer.
Så plötsligt kom samtalet. En representant från försvaret ringde upp och frågade om jag ville åka till Afghanistan som civilanställd pressinformatör. Det var år 2005 och jag visste knappt att vi hade trupper där. Jag blev så lycklig! Det enda jag var nervös för var risken för minor. Afghanistan är ett av världens mintätaste länder. Min familj och mina kollegor tyckte mest att det var spännande. De hade nog redan vant sig vid tanken på att jag skulle åka”.
Fick det finaste rummet
”Det första som slog mig när vi landade i Kabul var att det var så smutsigt. När vi körde från flygplatsen stod det ett sprängt plan vid sidan av en landningsbana, och det stack upp stridsvagnstorn ur floden. Vi passerade fält, som liknade enorma begravningsplatser för stridsvagnar. Leran, dammet och de obefintliga vägarna stod i kontrast till den bländande vackra naturen. Det var hett, temperaturen låg på 30-35 grader.
Jag delade rum med en annan svensk tjej på högkvarteret i centrala Kabul. Huset var byggt av gödsel, så det regnade in och luktade stall. De gula väggarna blev bruna eller gröna efter ett tag. Men vi hade fått det finaste rummet, jämfört med andra.
Många civilanställda spenderade nästan all tid innanför murarna på campen, men som pressinformatör reste jag runt en del. Jag tog hand om kontakterna med svenska och afghanska medier och svarade på frågor. Jag skrev också artiklar till försvarets hemsida.
I slutet på Ramadan blev jag inbjuden till några afghanska kvinnor. Inga män fick komma in, jag var ensam från styrkan. Trots att jag hade full utrustning, med skyddsväst och vapen, och att vi inte talade samma språk, så hittade vi varandra. Fler kvinnor anslöt till den lilla lägenheten, och vi dansade och drack te”.
En chock att komma hem
”Att leva i Afghanistan var inte riskfritt, och vi hade alltid ett säkerhetstänkande. När vi stannade med bilarna i byarna kom folk springande, som flugor runt en sockerbit. Då gällde det att hålla uppsikt över att ingen placerade något i bilen. Det fanns definitivt de som inte ville att vi skulle vara där. Men trots att jag levde med riskerna i sex månader kunde jag inte oroa mig hela tiden. Jag litade på mina kollegor och kände mig trygg.
Det blev något av en chock att komma hem. Jag hade förändrats, men inte vardagen hemma. Jag tänkte: ”Herregud, hur ska jag kunna rädda världen från en lägenhet i Sverige?” Istället för att fortsätta som reporter, tog jag beslutet att byta bana, till en karriär inom försvaret. I dag jobbar jag som informatör vid Livgardet, och Afghanistan finns med mig hela tiden. Två gånger per år utbildar vi nya förmågor för utlandstjänst. Jag hade också förmånen att få följa med tv-teamet bakom ”Fredsstyrkan” tillbaka till Afghanistan. Det är stort att få arbeta med något man verkligen tror på.
Jag har goda vänner i både Sverige och i världen. Och det är väl det bästa fredsbevarande arbetet av allt”. º