”Var är papporna?”
Åsa Erlandson: Frågan fattas när Anna Wahlgren intervjuas i ”Skavlan”
Först talade Felicia Feldt ut om sin mamma i tv-programmet ”Skavlan”. I söndags var det så Anna Wahlgrens tur när hon gästade samma program. Det har gått ett år emellan men inget har förändrats. Det är samma gamla frågor igen som vi hört så många gånger förut. Alla, utom denna:
Var var pappan?
Jag tänker på det så ofta, inte bara i det här fallet utan i alla tragiska berättelser om mammor som brister och barn som blir lämnade åt sitt öde. Var är papporna? Men det får vi aldrig veta eftersom ingen ens frågar. Det är ett dubbelt osynliggörande: som att papporna inte finns, och som att de aldrig ens har funnits.
Min gode vän tröttnade på det där. Han arbetar som pappagruppsledare och reser land och rike runt och pratar med killar som ska bli pappa för första gången, fångar upp deras förväntningar och orosmoln och genom hela arbetet löper samma röda tråd: Finns där för ditt barn. Var ingen skuggfigur, utan var närvarande. Det kommer ni alla – han, hon, barnet – att glädjas åt hela livet.
Drivkraften kommer från när han var jourfamilj åt barn som akut behövde omhändertas. Hem till min vän kom spädbarn, skolbarn och tonåringar som alla hade det gemensamt att deras mammor hade fallit igenom. Det var mammor som drack, knarkade eller hade psykiska sjukdomar, ibland allt på samma gång, och som inte kunde ta hand om sig själva, ännu mindre sina barn. Och varje gång det kom ett nytt barn hem till min vän tänkte han samma sak: ”Var är papporna?” Nu har han vigt sitt liv åt att föra fram dem.
Ofta när jag frågar så här försöker folk ge mig någon slags kulturell förklaring. ”Du förstår Åsa, detta hände på 70–talet och det var en annan tid då.” Men det gör mig inte mycket klokare. En annan tid? Ja. Men en annan kärlek? Nej. Bandet mellan en förälder och ett barn följer inga trender, det höjer inte sitt pekfinger i luften för att känna vart vinden blåser just nu utan det löper direkt från hjärta till hjärta. Något annat kan jag bara inte tro.
Och därför är det obegripligt att ingen frågar var pappan är, när
mamman brister.