Romantisk middag och mys på hotellet

Hanna Radtke Bergström

Per Arne visar varför han är Mr Pajala

Brasan sprakar, vi har precis ätit trerätters och jag tittar Mr Pajala djupt in i ögonen.

Ja, det står Mr Pajala på Per Arnes visitkort.

Och det gör det alldeles rätt i.

Vi har haft en kanoneftermiddag i Pajala.

Orten som sattes på kartan av Mikael Niemis kioskvältare ”Populärmusik från Vittula” och väckelserörelsen Laestadianismen. Och som bara ligger 15 mil från Rovaniemi, jultomtens hemby.

Men det är verkligen inte därför jag är här.

Per Arne Ylipää, het singelkille som seriedejtar i tv, har lärt mig att åka skoter i jeans och högklackade stövlar.

Trots högljudda utrop och otaliga frågor om skillnaden mellan skoter och jet-ski. Och trots att jag klamrade mig fast vid honom som en ekorre.

Dessutom, har han utfodrat mig med ren. Ren! Löjrom från Kalixälven, rosastekt renfilé och potatisterrine, och ljummen kaffeost med hjortron på det.

– Jag är ju krögare, jag älskar mat! sa han medan vi skålade.

Macho eller knapsu?

Nu kurar vi framför brasan på ett av hans hotell. Vi pratar om hur macho männen egentligen är i Tornedalen. Det är intressant. Är det en sanning eller myt? Hur macho är han själv? Knipsu?

– Du menar knapsu? (Tornedalsfinska för ”kärringaktig”), skrattar Per Arne. Man brukar ju säga att gränsen går vid att dammsuga bilen. Eller att vika ner skaften på gummistövlarna. Eller ha röd mössa!

Men att ha ett uppstoppat lodjur vid den öppna spisen, kan det bli mer macho? På ett positivt sätt. Väldigt Jan Guillou.

Fotograf-Emma ålar sig under lodjuret för att hitta den bästa vinkeln, och framför objektivet gör jag ett djupdyk i Per Arnes ögon. Tills hans mobil plingar till. Ett kärleks-sms?

– Få se!

– Nääää!

– Jo! Hinner se orden ”Hej goding!” på skärmen. Och efter lite påtryckning avslöjar han:

– Tjejerna var helt galna (under inspelningen). Jag fick låsa dörren från insidan när jag skulle sova...

Ett öppet folkslag

Personalen har hunnit gå hem. Klockan är runt halv två på natten, och det är nästan dagsljus ute. Och isande kallt.

Vi traskar den korta biten till bykrogen. Inne i värmen hälsar alla på Per Arne. ”Jag är ju lite halvkänd här”, som han säger. Ljudnivån är hög och Pajalaborna visar sig vara ett öppet folkslag. Det pratas hårdrock, fotboll, någon fiskeanekdot, och tjejer. Alla är impade av Per Arnes prestationer i tv. En ny vän i keps bjuder laget runt på white russians. Med den korta kommentaren: ”Jag hoppas att damerna inte är mjölkallergiker”.

En halvtimme senare stängs musiken av. En kille i sällskapet snett bakom oss har somnat med huvudet i bordet, och bogseras ut. Per Arne vinkar in Pajalas enda natt-taxi.

Jag drar en fuling:

– Gillar du Magnus Uggla?

– Joo?

– Fint, är det efterfest på din balkong då eller?

Per Arne skrattar. Eftersom han har altan istället för balkong, och den är ganska snöig, bestämmer vi oss för efterfest i hans bastu istället. Och det är på vippen att vi får med oss en karavan med festsugna ortsbor i taxin.

Favoritplatsen

Per Arne sätter sig på översta bänken och jag fegar på nedre plan. Han kastar några skopor vatten på aggregatet och det fräser till. Luften blir fuktig och het, det sticker i huden. Vi lutar oss tillbaka och blundar. Bastun är hans favoritplats i hemmet när det kommer till att koppla av.

– Här kan jag sitta i flera timmar. Och filosofera. Här varvar jag ner efter en stressig dag, säger han.

Vill inte verka för knapsu

Ögonblicket känns väldigt mycket Norrland. Eller ”Norrbotten”, rättar Per Arne. Ljusa nätter, snö och is, bastu. Rent bildmässigt är det bara en ren som fattas. Och den där renen har gäckat oss under hela resan. För att rama in det här reportaget på ett tjusigt sätt har vi letat efter en ren. Tanken var att den skulle få luta sig in i bilden. Och skapa känsla - ungefär som i introt till ”Frusna män söker” (där fotspåren av en älg bildar ett hjärta i snön).

– Jag kan fixa en ren. Inga problem. Jag känner en kille som har flera stycken, säger Per Arne med en axelryckning.

Vi jublar och klappar händerna i bastun. Vilken kille!

Efter några varv ute på altanen i handduk (snön är för isig för att rulla sig), somnar vi som tre ripor på kalfjället.

Ett par timmar senare vaknar jag andra gången av en hundjäkel. Den glade Baltazar gör ett svanhopp upp i sängen och borrar ner sig mellan mig och Emma. Han pressar ner nosen under armen och piskar med svansen i madrassen. Det är bara att stiga upp. I köket hittar vi Per Arne som sitter i ett telefonsamtal angående renen. Tyvärr kommer vi inte hinna plåta den.

Istället åker vi till hotellet för en god frukost, med mycket svart kaffe. Utanför fönstret droppar vattnet från taken, visst är det mindre snö i dag, än det var i går?

Medan Per Arne pratar med några anställda på sitt hotell, läser jag en intervju han gjort i lokaltidningen NSD. På frågan om varför han dejtar i tv, svarar han· ”För att marknadsföra Norr­botten.”

Jag tror inte alls att det är hela sanningen, och konfronterar honom.

– Jo, men den här tidningen går ut till Tornedalingar. Man vill inte verka för knapsu, vet du.

– Men egentligen?

Han tar en slurk kaffe och ler under luggen:

– Jo, klart att jag vill hitta kärleken.

Varje vecka dejtar de nya tjejer i ”Frusna män söker kärlek” i tv.

Aftonbladets Hanna Radtke kopplade på charmen och flyttade HEM till Norrlands hetaste singelkillar; Jonas, Per Arne och Anders.

Och smälte som snö i vårsolen.