Ministern: Min kusin sköts av Lasermannen

Publicerad 2017-05-25

En kusin till honom var nära att skjutas ihjäl av Lasermannen.

En barndomsvän mördades av två rånare.

Nu ska samordningsminister Ibrahim Baylan använda sina egna erfarenheter till att fixa segregationen.

– Misstag har gjorts. Och det går inte att vända på en natt. Men jag är säker på att vi ska lyckas, säger Ibrahim Baylan.

När jag säger att hans jobb är att fixa segregationen stoppar han mig.

Han säger att han ska ”samordna regeringens insatser”.

Så lyder hans formella uppdrag vilket han är noga med att påpeka, när han visar Aftonbladet runt i sina barndomskvarter en kylig måndagsmorgon i maj.

Han har haft med sig journalister dit tidigare. Hans egen historia passar väl in i den bild av Sverige hans parti vill måla upp. Den om en pojke som flyttade från turkiska landsbygden till ett höghus i Norsborg och som senare blev den förste utomeuropeiske ministern i en svensk regering – för att han tog till vara möjligheterna som bjöds.

– Shlomo, säger han till en äldre man prydligt klädd i svart rock och finbyxor.

Det betyder hej på syrianska.

– De bodde här redan när vi kom.

Ibrahim Baylan var tio år när familjen vintern 1982 flyttade in i en trea på Lokes väg 8. Gatorna i området är döpta efter fornnordiska gudar.

Botkyrka kommun, där Norsborg ligger, är hem för flera tusen assyrier/syrianer, en kristen minoritet i Mellanöstern. De flesta, likt familjen Baylan, kom dit från trakterna runt den turkiska staden Midyat.

En flytt på drygt fyra tusen kilometer. Och kanske hundra år i tiden.

Hiss, rinnande kallt och varmt vatten i lägenheten. Tre kycklingar som väntade i frysen vid ankomsten. Hemma i byn fanns ingen el, vatten hämtades från en brunn, kött serverades oftast bara till jul och påsk.

Men det moderna samhällets alla bekvämligheter till trots är det någonting annat som imponerade mest på honom i det nya landet.

Redan första skoldagen fick Ibrahim Baylan träffa en läkare som skickade honom till vårdcentralen i Hallunda. Ett år senare blev han opererad för sitt medfödda hjärtfel. I Turkiet hade han kanske dött, familjen hade inte råd med specialistvården har han tidigare berättat.

– Den här känslan bar jag med mig ganska länge, vilket fantastiskt ställe det här var. Jag blev behandlad som att jag hade ett värde, säger Ibrahim Baylan.


Uppgiften han har framför sig som samordnare ter sig övermäktig.

Redan 1975 började staten satsa hundratals miljoner på så kallade ”utsatta områden”.

Segregationen skulle brytas med hjälp av projekt som genom åren bara blev större.

Och dyrare.

Notan för de tre stora statligt initierade projekten beräknas ha landat på cirka fyra miljarder kronor sammanlagt:

  • Blommanpengarna 1995, döpt efter den dåvarande socialdemokratiska migrationsministern Leif Blomberg.
  • Storstadsatsningen (1996–2006).
  • Urban utvecklingspolitik (2007–2010).

Och då räknar vi inte med de olika projekt mot segregation på kommunalnivå – dem är det ingen som har full koll på.

Resultat?

De olika projekten har analyserats av kommuner, av forskare, myndigheter och organisationer.

Tjänstemän på regeringskansliet har gått igenom de olika utvärderingarna.

Deras slutsatser sammanfattas kanske bäst av samordningsministern själv.

Han sveper med handen mot sjuvåningshuset han växte upp i. Det renoverades under 1980-talet, troligtvis som ett led i något projekt.

– Det var inte bortkastade pengar, det har självklart hjälpt individer. Precis som andra projekt har gjort för andra. Men det har inte löst problemet i grunden, säger han.


Och det grundläggande problemet är egentligen flera.

Vilka dessa är framgår när man tittar på den lista över saker som regeringen redan gjort för att minska segregationen.

Ett axplock:

  • Tio välfärdsmiljarder som tillsammans med tidigare välfärdssatsningar motsvarar ungefär 30 000 jobb.
  • Ytterligare elva miljarder årligen till skolan – bland annat till högre lärarlöner och fler anställda i skolan.
  • Det utlovas 70 000 utbildningsplatser för att minska arbetslösheten. Hittills är de 50 000 fler.
  • Ytterligare miljarder till polisen och upprustning av miljonprogrammen.

Sen handlar det också om själva arbetssättet. Hans regering har ingen integrationsminister. Det är bra, tycker Baylan.

– Vad har de stackarna som varit integrationsministrar tidigare haft? De har haft lite projektpengar och en massa prat.

Det har lett till en del desperata utspel. Ibrahim Baylan tar Erik Ullenhag, (L) integrationsminister i Alliansregeringen, som exempel.

Han säger att han har stor respekt för honom.

Men:

– När han sa att han skulle flytta sitt kontor till Järvafältet i en vecka var det för mig en tydlig symbol för hur den här frågan har behandlats i det här landet.

Integrationspolitiken har hittills skötts vid sidan av det vanliga politiska arbetet, menar han.

Men nu ska det bli en ändring på det.

Politikerna och resten av samhället ska jobba tillsammans. Myndigheter, forskare, det civila samhället och näringslivet ska samarbeta inom ramen för en ny myndighet – Delegationen mot segregation.

Det är också slut med öronmärkta pengar till tidsbegränsade projekt.

– Vi satsar ungefär 150 miljarder per år på skolsystemet. Vad är det som gör att ytterligare 100 miljoner mot segregation ska avhjälpa det som 150 miljarder inte har gjort?

Jobbet väntas pågå till åtminstone 2025.

– Nej, det går inte över en natt, nej det kommer inte att ge storartade rubriker. Men det är inte det jag är ute efter. Jag är ute efter en omläggning av politiken.


Brottsligheten är ett av fem prioriterade områden i regeringssatsningen och en av de hetaste politiska frågorna.

Ibrahim Baylans egna ungdomskvarter i Hallunda/Norsborg är ett av femton ”särskilt utsatta områden” i landet, enligt polisen.

Det har länge präglats av kriminalitet.

I slutet av 1990-talet mördades en av Ibrahim Baylans barndomsvänner, Ergin Salci.

En rånvåg skakade området. Rånarna slog till på förmiddagarna, när de trodde att bara de äldre var hemma. Rykten gick om att de förvarade pengar i bostäderna för att de inte litade på banker.

Ibrahim Baylans vän Ergin Salci vaknade på morgonen den 16 februari 1999 av att han hörde sin far skrika. I hallen möttes han av två rånare. Det är oklart vad som hände sen, kanske försökte han springa ut efter hjälp.

– De sköt efter honom och skottet tog i hjärtat. Jag tänker alltid på honom när jag är här på gården där vi lekte.

Ergin Salci blev 26 år.

Några år tidigare var hans kusin Isa Aybar nära att dödas av Lasermannen.

Han stod i gatuköket i Djursholm när Lasermannen avlossade flera skott mot honom. Läkarna opererade en del av hans hjärna, han förlorade synen på ena ögat, men överlevde.

Baylans inträde i vuxenlivet i början av 1990-talet präglades av Lasermannen, den ekonomiska krisen och Ny Demokratis intåg i riksdagen.

”Turkjävel”, ”svartskalle”.

Mmänniskor som han aldrig tidigare hade träffat eller gjort nåt kastade glåpord efter honom.

– En känsla av hopplöshet började sprida sig. Det är ingen idé. De vill inte ha oss här. Så kändes det då.

Även han som alltid trodde på att det fanns möjligheter började känna uppgivenhet. Han ville bort så långt som möjligt från Norsborg och skrev in sig på Umeå universitet 1993.

– Har du blivit galen? undrade mina vänner.


24 år senare möts Ibrahim Baylan av rungande applåder av eleverna på S:t Botvids Gymnasium, hans gamla skola, när han säger:

– Tro på er själva, ta vara på möjligheterna. Till dem som säger att ni inte kan för att ni inte är födda här, kan ni hälsa: ”Dra åt skogen”.

Efter en kebablunch på hans stammisställe i Hallunda centrum möter han upp demokratiminister Alice Bah Khunke.

Hon är en av nio ministrar som ingår i den statsrådsgrupp mot segregation Baylan leder.

Denna måndag ska de tillsammans ut i verkligheten.

När Ibrahim Baylan själv växte upp i Botkyrka var ett besök av Olof Palme i Hallunda centrum 1985 och ett förstamajtal av en socialdemokratisk partisekreterare inför en tom parkering i Norsborgs centrum de enda politikerbesöken han minns.

Själv är han i området flera gånger i veckan. Hans föräldrar bor fortfarande kvar, hans egen familj har sitt hem några kilometer bort.

Aulan på S:t Botvids Gymnasium är nästan fullsatt.

Ministrarna varvar skämt och förmaningar.

– Jag hade inga släktingar som var politiker. Men Sverige är möjligheternas land. En sak har dock förändrats jämfört med när jag var ung: man måste ha gått gymnasiet om man ska ha jobb i dag. Utbilda er, säger han.

Alice Bah Khunke har mycket roligt åt Ibrahim Baylans mustasch från klassfotot i andra klass som hon fick se under vandringen genom skolan.

– Jag kommer att äga dig från och med i dag. Den är underbar, säger hon med ett bullrigt skratt.

Eleverna är på hugget.

Frågorna haglar.

En flicka räcker upp handen.

– Vi som har slöja blir nedtryckta i dag, vi kan inte jobba var som helst. Hur kan det här problemet lösas?

Alice Bah Kuhnke berättar om regeringens handlingsplan mot rasism. Hur den ska motverka islamofobi, antisemitism, antiziganism.

– Du har rätt för att ge uttryck för precis vad du vill och du ska respekteras för det, säger Alice Bah Khunke.

Värderingar – detta ord som vållade så mycket debatt för inte så länge sedan, är centralt i Ibrahim Baylans svar.

– Vi ska vara tydliga med vilka värderingar som gäller i vårt samhälle, inte minst när det gäller religionsfriheten, säger samordningsministern.

Alla ska få leva hur de själva vill så länge det är inom ”lagens ramar och samhällets värderingar”.

Men han avslutar med en brasklapp:

– Fundera på hur vi själva uttrycker oss. Hur vi själva gör. Det är också grunden för att skapa ett samhälle som är öppet.


I Säpobilen på vägen till besökets sista anhalt, Cirkus Cirkör, ber jag honom förtydliga svaret till flickan.

Var det en markering även mot dem som vill tvinga på kvinnor slöjan i förorterna?

– I allra högsta grad, säger Ibrahim Baylan.

Och lägger till:

– De grundläggande värderingar i vårt samhälle ska gälla överallt. Det finns inga parallella samhällen, det är samma lagar och förordningar för alla.

Är det invandringen som egentligen är grundorsaken till problemen ni nu ska lösa?

– Det har inte varit ordning och reda i migrationspolitiken. Men nu börjar vi få ordning på det, svarar Ibrahim Baylan.

Men de som säger att utan invandring hade vi inte haft ”juggemaffia” eller ”Södertäljenätverket”?

– Klyftorna i samhället har funnits tidigare. Brottsligheten likaså. Det är därför vi satsar mer pengar på polisen. Det är därför vi skärper straffen. Men vi ska samtidigt komma åt brottets sociala orsaker.

Han fortsätter:

– Det dödliga våldet har ökat på senare tid. Men kom ihåg att det inte alltid har varit så. Och att ingenting är ödesbundet. Det går att vända.

Samtidigt är mer än hälften av de 350 000 arbetslösa utrikesfödda. Enligt SCB kommer det att ta nio år för nyanlända att få jobb.

– Vi har varit alldeles för otydliga i att det är eget arbete som gäller. Det är inte bra att det tar så lång tid. Men vi får inte glömma alla dem som det har gått bra för, alla dessa människor som har bidragit till att den svenska ekonomin har fortsatt att växa, svarar Ibrahim Baylan.

Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, flera stora flyktingvågor och två mandatperioden med Alliansen som ”ökat klyftorna”.

Det är roten till dagens problem, menar han.

Och återigen påpekar han att det går att vända om hela samhället hjälps åt.

Att stänga gränserna helt är däremot uteslutet.

– Vi är ett av de rikaste och mest välmående samhällena som någonsin funnits. Visst kan vi bestämma oss att inte ta emot människor som riskerar död och förföljelse. Visst kan vi säga ”någon annan borde ta hand om det där”. Men det ställer inte jag upp på, säger Ibrahim Baylan.

Lasermannens offer: ”Livet blev
förstört”