Sanna internationalister sitter inte i nämnder
Det finns en sorts människor som är sanna internationalister. De kan vara insnöade och inte ha en aning om vad som pågår utanför deras egen närmaste täppa så länge solen skiner och vädret inte blir oroande ostadigt. Ändå tänker de globalt.
De kan också vara ganska vanliga och tråkiga och ha en moraklocka som tickar medan kaffebrödet doppas i tystnad, men ändå drivas av en vilja att se världens mest exotiska växter frodas i den egna trädgården. De kan vara maniska och ständigt uppkopplade och jaga jorden runt för att hitta den ena eller andra sticklingen eller fröpåsen.
De sitter vanligtvis inte i politiska nämnder. De skriver inte långa insändare. De ägnar inte nätterna åt att sitta vid datorn och hata och hota och spy galla över dem som inte sitter vid datorn och gör samma skit. De accepterar inga gränser. I den mån de ändå finns där ska de tänjas till bristningsgränsen. De följer inte nödvändigtvis alla regler. Gillar utmaningar. Är envisa. Har fantasi. Och gläds åt de urkrafter som gör att alla sorters gräs gror, vidunderliga blommor slår ut och träd som aldrig har funnits här bär olika sorters frukt.
De gillar humlor och hönsgödsel och handelsträdgårdar. Sanna internationalister.
Nej, jag menar inte alla som larvar sig med städsegrönt intill kåken eller har lådor på balkongen eller hipsterodlar morötter på pallkragar i stan. Jag talar om dem som vill öka den biologiska mångfalden. Som vill se livet vinna, även över våra klimatzoner. Trädgårdsmänniskor, som gillar att odla ovanliga växter och som ger allt i sina försök. Sverige borde ligga som en ö i Medelhavet.
Ja … nu gör vårt land inte det.
Carl Jonas Love Almqvist skrev, möjligen ironiskt:
”Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har”
Grejen är att krusbären kom från Kaukasus, förädlades i England och kom till Sverige i nuvarande form för ett par hundra år sedan, högst. Så svenska var de …
De sanna internationalisterna sköter möjligen lite krusbär vid sidan. Men i dag odlar de också fikon, vindruvor som tål 30 minusgrader, amerikanska blåbärsbuskar som klarar fimbulvintrar, valnötter, persikor och en massa andra ”exotiska” växter.
Själv har jag – via internationalisternas olika fora på nätet – upptäckt blåbärstry. Det finns ett trettiotal sorter av busken som utvecklats i Ryssland och Kanada och ger stora och goda och nyttiga bär.
Hatten av för internationalisterna, som vill odla nytt och utveckla den biologiska mångfalden.
Ge mig, helt enkelt, svenska bananer!