Assanges misstänkta brott preskriberas – men han är inte fri än
I morgon preskriberas några av de brott Julian Assange misstänks för.
Men det innebär inte att den frivillige fången på ambassaden är fri.
Fem år har gått sedan Assange under ett besök i Stockholm med några dagars mellanrum träffade två kvinnor som han följde med hem.
Vad som sedan hände har jag ingen aning om, men det har inte heller alla de konspirationsteoretiker som tror sig veta allt från att CIA gillrade en honungsfälla till att Rosenbad behövde stoppa Wikileaks grundare från att publicera dokument som skulle vara komprometterande för Sverige.
Vi vet dock att Assange i november 2010 i sin frånvaro häktades som misstänkt för ett antal brott och att en cirkus som inte saknar bisarra inslag har pågått sedan dess.
Preskriptionstiden löper ut
För två av dessa brott – sexuellt ofredande och olaga tvång – löper preskriptionstiden ut i morgon. Ytterligare ett fall av sexuellt ofredande passerar gränsen om några dagar.
Det innebär att förundersökningen rörande dessa misstankar läggs ner, vilket är ett misslyckande för åklagare Marianne Ny.
Åklagarmyndighetens agerande är tyvärr en viktig anledning till att utredningen i flera år stod helt still. Under tiden har minnen blivit blekare och bevisläget försämrats. Varken Assange eller kvinnorna har kunnat gå vidare med sina liv.
”Ska inte få bestämma”
Inställningen att Assange ska lämna Ecuadors ambassad, ditt han flydde för tre år sedan, och pallra sig till Sverige för förhör är i grund och botten i sin ordning. Misstänkta brottslingar ska inte få diktera villkoren.
Åklagaren har dock en skyldighet att föra utredningen framåt, vilken ingen ens med den bästa viljan i världen kan säga ha skett i detta fall.
Att Ny gav vika och beslöt att förhör ska hållas i London först sedan Högsta domstolen krävt en ”skyndsam” förklaring till det djupfrysta läget är för övrigt knappast en tillfällighet.
Men allt är nu inte åklagarens fel. Assange har i flera år krävt att utredarna skulle komma till ambassaden, men började konstra så fort ett besked om att så skulle ske kom.
Krävde asyl
Ett av kraven var enligt justitiedepartementet att Sverige skulle garantera den misstänktes asyl. Men det låter sig inte göras på ett annat lands ambassad, utan måste ske på svenskt territorium. Ett sådant beslut fattas för övrigt inte av regeringen utan av Migrationsverket.
Dessutom krävdes att Rosenbad garanterade att Assange inte skulle lämnas ut till USA. Inte heller det kan Stefan Löfven lova. Saken ska först prövas av Högsta domstolen.
Ecuador sa emot
För någon månad sedan åkte chefsåklagare Ingrid Isgren, biträdande åklagare i ärendet, till London tillsammans med en polisutredare. Men något förhör blev inte av.
Ecuador har gått till motangrepp och hävdar att inga krav har ställts, men jag har svårt att se att justitiedepartementet skulle ljuga om detta.
Utöver det rättsliga trasslet så har ytterligare kapitel skrivits i denna absurda evighetsföljetong på senare tid. Som till exempel då Assange vädjade direkt till Frankrikes president François Hollande i ett öppet brev som publicerades i tidningen Le Monde.
Han skrev att hans liv var i fara och begärde asyl i Frankrike. En begäran som avslogs så snabbt att det troligen skulle platsa i Guinness rekordbok.
”Herr Assanges situation utgör inte någon omedelbar fara. Han är också föremål för en europeisk arresteringsorder”, lät det franska presidentkontoret meddela inom någon timme.
”Assange bär ansvaret”
Och för några dagar sedan hävdade advokat Svante Thorsell i en debattartikel att Assange i praktiken varit frihetsberövad av Sverige i fem år och gjorde hisnande jämförelser med Dawit Isaac och Guantanamobasen.
Detta är kvalificerat nonsens. Assange sökte sig frivilligt till ambassaden. Ingen annan än han själv bär ansvaret för att han ännu sitter där.
Om framtiden vet vi inte mycket. Men vi vet att denna egendomliga historia inte tar slut med morgondagens preskription.
Den vithårige är nämligen även misstänkt för våldtäkt, ett brott som preskriberas först om ytterligare fem år.