Tillhörighet skapas inte med dolda ord

Du är en äkta hipster­, sa en 17-åring till mig i somras. En för mig häpnadsväckande information.

Jag trodde att hipsters är de skäggiga unga män jag möter då jag rullar min Dramaten över gatan på väg till Hemköp.

Jag kan inte släppa ­tanken. Den livar upp mig. Jag, en ­hipster?

Jag läser på. Hipster­livet verkar rätt komplicerat (”... man måste hålla sig à jour annars så är man död”, säger nån). Det tycks kretsa kring att framstå som att man valt en egen livsstil, ­semestra i Berlin, köpa ekologiskt och in i döden strida för sin uppfattning om vad som är bra ­musik och viktiga böcker.

Att bli fullblodshipster känns inte viktigt.

Det som livar upp mig är något annat: att min ­tillhörighet inte är huggen i sten. För en annan kan jag vara - hipster.

När jag för länge sedan var tonåring fanns få ord för tillhörighet, eftersom det var tiden mellan mods och punkare.

Inte heller ord för ­ursprung fick fäste, ­hade liten relevans. Alla kamrater, även de med för mig ­svårstavade namn, levde radhusliv och alla föräldrar ­jobbade på ­Volvo.

Inte ens för de skillnader vi ­visste fanns, fanns ­orden. Jag ­visste natur­ligtvis att det hette bög, flata, svartskalle.

Men orden var dolda, ­inte för öppet bruk.

Den starka normen ­uppifrån var - och är fortfarande i hög grad - att skillnader ska utjämnas, inte påpekas. Helst inte benämnas.

Men det är ett misstag att tro att om vi bara vägrar uttala orden för tillhörighet så uppstår jämlikhet.

Nu ser jag unga människor ­navigera i en djungel av de mest komplicerade koder och kategorier.

Som de har ord för.

Sin tillhörighet vill de bestämma själva, och de kan ha flera.

Min tonårsdotter kallar sig svensk, men även invandrare. Det beror på sammanhanget. Dock är hon inte blatte, förklarar hon tålmodigt. Även om hon ­därtill behärskar blattesvenska, och ständigt ­justerar sitt språk, beroende på var hon befinner sig och med vem.

Så låt säga att jag tar mig rätten att beskrivas: tanthipster, svensk, medel­klass, klassresenär, tredje generationen invandrare med centraleuropeiskt ursprung. Det blir väldigt många ord, förstås.

Men jag tror inte att ­orden kan vara fel. Vi behöver inte ta bort ord för tillhörighet.

Det kan vara så att vi behöver ännu fler.

Följ ämnen i artikeln