Hur kan vi tro på kvinnor?
Förbannad och uppeldad gestikulerar jag extra stort och yvigt när jag berättar för bordssällskapet om en våldtäkt som jag precis hört talas om. Det finns få saker som gör mig så uppeldad som just det ämnet. Gesterna har växt i takt med att de bisarra detaljerna adderats då jag tillåter mig att visa känslor eftersom jag är säker på att sällskapet kommer att bekräfta det jag känner, säga att det är för jävligt, att nämndemän måste utbildas om sexualbrott – eller att det är dags att dom entledigas. Snart ska någon utbrista att demonstrationer måste styras upp, resa sig upp med armarna flaxande i affekt och säga att hen absolut kommer kedja fast sig själv utanför parlamentet tills saken fått den uppmärksamhet den förtjänar. Något i den stilen förväntar jag mig. Men jag får bara ett oerhört o-flaxigt svar från en kvinna: Hur vet du det? Hon kanske ljuger?
Hennes reaktion gör mig helt paff och samtalsämnet byts ut för att släta över den märkliga stämning som uppstår i utrymmet mellan hennes frågor och min tystnad. När jag senare har samlat mig har jag tusen frågor jag vill ställa, men det är försent.
Hur vet vi egentligen att någonting som vi fått återberättat för oss stämmer? Finns det någonting som vi kan (eller får) lita på som vi själva inte upplevt? Det tycks trots allt som de allra flesta tycker det, att vi kan veta något om något som vi inte själva upplevt.
Men varför är dessa ifrågasättanden så vanliga och stränga just beträffande sexuella övergrepp? Delvis håller jag med henne såklart. Men vi pratar med olika utgångspunkter. I svensk rättstradition finns oskuldspresumtionen, rättsprincipen om att behandla en misstänkt person som oskyldig till motsatsen har bevisats.
Jag tycker att principen är grundläggande i en rättsstat, inte bara för att jag fått dess vikt inbankad i huvudet under juristutbildningen, utan för att det är den bästa uppbådliga. Vi får inte tumma på den regeln. Samtidigt vill jag utgå från att kvinnor inte ljuger om sexuella övergrepp. Att våldtäktsoffer talar sanning. Oavsett om det gäller någon som blivit tafsad på ett dansgolv, trakasserad på internet eller utsatt för kvinnofridskränkning av sin make. Går det?
Det gängse sättet att avgöra om något är sant har beskrivits med korrespondensteorin. Den går ut på att något är sant om det finns en korrespondens mellan en trosuppfattning och den empiriska yttervärlden. Alltså min tro är sann om det finns en överensstämmelse mellan vad jag tror och vad jag sedan observerar. Vad händer då med andras upplevelser, som jag inte själv kan observera? Måste vi ta avstånd från att uttala oss om dem? Givetvis inte. Varken personer eller rättsstaten ska förbli tysta. Vi är ju överens om att vi med hjälp av samlade bedömningar och statistik kan säga något om den empiriska yttervärlden. Vi kan röra oss i samma värld och tycka saker, inte bara vara isolerade öar som bara kan uttala oss om det vi själva upplever.
I det här fallet ska vi alltså skilja på en juridisk princip och en teori om vad sanning är.
För mig verkar det både besynnerligt och oetiskt att utgå från att kvinnor ljuger. Det måste vara rimligare att tro på statistiken över hur många våldtäkter som begås i Sverige, vilket vida överstiger antalet som anmäls. Det är dessutom betydligt färre kvinnor som pratar öppet om att de har blivit våldtagna än vad statistiken säger om antalet som faktiskt har blivit våldtagna. Det finns inte statistik som visar att det är vanligt förekommande att kvinnor ljuger om våldtäkt.
När vi står inför en kvinna som berättar att hon har blivit våldtagen kan vi tro henne, inte tro henne, eller kallt konstatera att vi inte kan säga något alls. Jag menar att det finns övervägande goda skäl att tro på kvinnan. Kvinnan framför mig, eller
i artikeln, Facebookstatusen eller nyhetsinslaget.
Om vi inte litar på kvinnor kommer kvinnor inte berätta. En av de största anledningarna att sexuella övergrepp aldrig kommer upp till ytan är rädslan att bli misstrodd. Att lita på en kvinna och ta hennes berättelse på allvar behöver inte betyda att döma någon annan.
Det är just gällande sexualbrott diskussionen om huruvida ett brottsoffer ljuger exploderar, eller ens existerar, och det är viktigt att vi funderar på varför. För det är många brott som sker där bara två personer är närvarande. Ingen såg ficktjuven, ändå är vi inte alls lika snabba att ifrågasätta. Jag hör inte: ”Du säger bara att någon stulit din klocka för att få uppmärksamhet” och ”eftersom det bara var ni där kan jag inte tro på det”.
Ingen säger: ”Du ville säkert låna ut klockan men nu har du ångrat dig och kallar det stöld”.
Eller: ”Du ville säkert att någon skulle ta klockan, annars hade du inte haft en dyr klocka på armen, skyll dig själv din dumma lilla klockvisare”.
Men det är något med sexualbrott. En evig debatt om lögnaktiga brottsoffer och felaktigt dömda män. Och ni frågar varför offer inte berättar? När det enda som känns värre än att inte berätta för någon, är att berätta men inte bli trodd.
Inskränkandet av kvinnors rätt till sin egen kropp och berättelse gör mig så förbannad och ur den växer en övertygelse av vikten att välja att tro på vittnesmål. Det är rätt att utgå från att kvinnor inte ljuger om sexuella övergrepp. Det måste vi göra. Att mannen inte är dömd betyder inte att kvinnan inte talar sanning. För varför ska jag tro på statistik men inte på henne? Men i en rättsstat är utgångspunkten att en person är oskyldig till motsatsen är bevisad. Den grundläggande principen.
Trots en uppenbar motsättning måste båda verka parallellt. Och vi ska alltså hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det verkar både omöjligt och nödvändigt. För alternativen är inga alternativ.
Jag vill att vi utgår från att han är oskyldig till annat är bevisat och samtidigt utgår från att hon inte ljuger. Och det menar jag att vi kan. Det menar jag att vi måste.