Här tågar Stockholm – för att hylla Strindberg
I dag är det August Strindbergs födelsedag. Han föddes den 22 januari 1849 och dog den 14 maj 1912.
I dag för hundra år sedan, på skaldens 63-årsdag, genomfördes den märkligaste hyllning som någon levande svensk författare någonsin fått. Ett fackeltåg med över tio tusen deltagare med musikkår och en fanborg med röda fackföreningsfanor i spetsen drog förbi hans bostad på Drottninggatan 85.
Hyllningståget sjöng Marseljäsen, som vid den här tiden var arbetarnas kampsång. Flera gånger ropade fackeltåget leverop för ”Folkets Stridberg” och ”Diktarkungen”. Han tog emot hyllningarna på sin balkong i Blå tornet stramt viftande på hatten.
Tåget slutade med att Stockholms borgmästare Carl Lindhagen lät avtäcka Carl Eldhs för den tiden ytterst kontroversiella staty av Strindberg. Den visar författaren som ung, naken atletiskt byggd, sittande men långt ifrån vilande. Statyn står sedan 1946 i Tegnérlunden. Samma kväll gick fem av Strindbergs pjäser på fem olika teatrar i Stockholm. Dramaten uppförde Erik XIV.
Några månader efter födelsedagshyllningen försämrades Strindbergs hälsa, han hade magcancer och han avled redan den 14 maj. Över 60 000 sörjande med hundra röda fanor i täten följde honom till graven på Norra kyrkogården. Stockholm hade då drygt 300 000 invånare. Ett motsvarande sorgetåg i dagens Stockholm skulle dra långt över 200 000 människor. Vilken svensk författare skulle få det?
Strindberg tog emot hyllningarna på sin födelsedag, men han gillade det inte. I ett tack publicerat i Aftontidningen dagen efteråt är han bitsk mot den ”överskattning” han tyckte sig ha blivit föremål för och i en artikel något år tidigare skrev han angående offentliga hyllningar: ”Jag tror slutligen att föremålet själv känner den djupa disharmonin mellan vad han anser sig vara och vad han vid tillfället utges för, ty innerst hos varje människa, han må vara stukad av livet eller icke, ligger dock en dunkel känsla av ovärdighet som gör hans ställning falsk i ovationens ögonblick så att han skäms i stället för att bliva högmodig.”
Strindberg var vår genom tiderna mest kontroversiella, stridbara och produktiva författare. Långt innan vår tids näthat var uppfunnet fick han ta emot mer påhopp, hat och storsmockor i medier, böcker och i sällskapslivet än vad de flesta skulle tåla, men han gav igen med samma mynt.
Han skrev mer än femtio verk, dramer, prosa och poesi. Han målade expressionistiska tavlor då sådana inte alls var på modet och han var pionjär som fotograf, han ville forska och uppfinna. Ända sedan sin tidiga ungdom var han ständigt i opposition mot allt och alla. Han ville debattera, reformera och avslöja samhällets lögner och brister. Han var en av de första och skarpaste kritikerna mot monarkin. Han gjorde seriösa försök att slå igenom på tyska och franska. Han ville bli erkänd som författare och vetenskapsman inte bara i Sverige utan även i Tyskland och Frankrike. Ibland ledde hans forskariver honom vilse, som då han satsade allt på att göra guld eller försökte bevisa att kinesiska tecken vilar på ljudskrift.
Då hyllningståget kom den 22 januari 1912 kände han själv att han var slut som författare. Han skrev
i sin dagbok redan fem år tidigare att han hade fullbordat sitt livs dagsverke och sagt allt han ville säga.
Hans sista stora debattinlägg var mot hans mångårige dödsfiende, upptäcktsresaren Sven Hedin, som stod för allt som Strindberg avskydde.
År 1912 rasade en häftig försvarsdebatt där Hedin ledde kampanjen för ökade försvarsanslag, insamling av pengar till pansarkryssare, skärpt vakthållning mot Ryssland i bästa Karl XII-anda.
Strindberg skrev en egen anti-krigshetsarskrift där han varnade för militarism och kasernromantik för att den som ”lära sig okänslighet för egna lidanden blir okänslig även för andras” och ”Lär man sig med tystnad lida orättvisor så blir man själv orättvis, och att lyda blint fostras slavar eller tyranner. ”