Mejla

Malin Persson Giolito

Kulturministern kan se vilka filmer hon vill, när och var som helst

Publicerad:
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Kulturminister Amanda Lind (MP) anländer till Guldbaggegalan 2020 på Cirkus.

Jag delade ut pris för bästa manus på Guldbaggegalan förra året (”Goliat” vann, fantastisk film). När nomineringarna blev officiella insåg jag att det var några av filmerna jag inte hade sett. Jag skickade därför ett mejl till galans bokningsansvarige och förklarade mitt predikament. Krypterade länkar (och en uppmaning att inte sprida filmerna vidare) landade i min mejlkorg en kort stund senare. Och jag kunde sjunka ner i min egen soffa och börja ”jobba”.

För ett par dagar sedan klev kulturminister Amanda Lind av röda mattan på Guldbaggegalan och fick frågan av Expressen TV om hon hade ”någon koll på vad som är nominerat och så”. Det hade kulturministern. Hon hade däremot inte sett någon av filmerna. Anledningen var att hon ”varit gravid och fött barn” och ”många av de här filmerna går inte att hitta än, förutom på bio”.

Det enda formella kravet på en svensk statsminister är som bekant att han är man

Jag blir ofta irriterad på våra folkvaldas genuina ointresse för den konst och kultur som produceras i Sverige i dag. När våra partiledare förklarar att de älskar Astrid Lindgren undrar jag varför de inte läser något som skrivits för vuxna. Och när de läser någon populär deckare som sålt mer än mina undrar jag varför de inte läser något som skrivits för vuxna. Så det är klart att jag tycker att kulturministern borde ta sig tid (arbetstid till och med) för att få reell ”koll” på de filmer som – åtminstone till viss del – finansierats med skattemedel. Men skit i det nu. En politiker kan bli försvarsminister utan att ha gjort lumpen och justitieminister utan att vara jurist. Och det enda formella kravet på en svensk statsminister är som bekant att han är man. För några år sen kunde man visserligen inte vara kulturminister mer än 10 dagar om man hade glömt att betala tv-licens, men i dag skulle det antagligen ses som en fördel.

Vår kulturminister har haft annat för sig än att springa på bio under året som gått. Om man är chef för ett departement är inte mamma-bio ett alternativ. Min första föräldraledighet var fyra månader lång. Under blöjbarnsåren var jag advokat och inte chef över någonting annat än min egen bröstpump, men den enda film jag såg på bio under min äldsta dotters första levnadsår var Fucking Åmål.

Kanske försöker hon till och med göra en politisk poäng och påpeka att det är svårt att kunna se svensk film?

Ändå. Jag ger inte mycket för kulturministerns förklaring. Hon kan se vilka filmer hon vill, när och var som helst. Hon behöver inte ens skicka mejl till Guldbaggegalans organisatörer. Det finns folk som gör (eller borde göra) det åt henne.

Men kanske vill kulturministern inte utnyttja den typen av gräddfil utan konsumera film som Vanligt Folk? Kanske försöker hon till och med göra en politisk poäng och påpeka att det är svårt att kunna se svensk film?

Jag ägnade exakt femton minuter åt att googla och fick fram följande information: av de sammanlagt tio guldbagge-vinnarna i samtliga kategorier går fem stycken (”Aniara”, ”Josefin och Florin”, ”Eld och lågor”, ”438 dagar” och ”Transnistra”) att hyra (lagligt) på nätet för mellan 29 och 39 SEK på SF Anytime, TriArt Film och/eller Viasat och Apple TV. De finns alltså ett (eller kanske två) klick bort från tv-soffan. En av filmerna (”Excess will save us”) går att streama gratis på SVT Play. Tre av filmerna går i och för sig enligt ovanstående sajter fortfarande bara på bio (”And then we danced”, ”Quick” och ”Om det oändliga”), men går att ”förbeställa” på åtminstone någon av streamingsajterna.

Branschen vet att även yngre tittare intresserar sig för lokalproducerat material

Filmbranschen pratar mycket om den svenska filmkrisen. De diskuterar på längden och tvären om hur publiken ska ”lockas tillbaka”. Samtidigt kan vem som helst snabbt konstatera att svenskproducerat streamingmaterial både lever och har hälsan. Ett enkelt exempel (som råkar ligga just mig nära till hands) är att Netflix mest sedda tv-serie i Sverige (och en stor framgång även utomlands) förra året var just svenskproducerad. Och Netflix är knappast ensamma om att satsa på ny, svensk produktion. Branschen vet att även yngre tittare intresserar sig för lokalproducerat material.

Det är ett faktum att Filmstadens dominans på vad vi slarvigt skulle kunna kalla för ”biografmarknaden” är ett problem för en sorts tillgänglighet. Filmstadens sajt meddelade någon dag efter galan att storvinnaren ”And then we danced” börjar visas igen ”i hela landet”, men så har sannerligen inte varit fallet innan vinsterna. Filmintresserade i glesbygd som vill se film på bio har det tufft och det skapar problem. Men den svenska ”filmkrisen” beror knappast på att svenska filmmakare skulle vara dåliga på att göra relevant, lockande material för en bred publik, eller för den delen högkvalitativ film i internationell klass (hej Roy Andersson och Ruben Östlund). Det är ett lika befängt påstående som när kulturministern påstår att hon inte sett svensk film för att hon inte haft tid att gå på bio.

 

avMalin Persson Giolito

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM