Jag önskar alla en okontrollerad sprickfest
Publicerad 2020-01-15
När jag väntade mitt femte barn så var jag inte cool.
Det kändes väldigt ocoolt att inte vara cool. Ledsamt.
En kvinna som är på väg att föda sitt femte barn ska knappt öka i puls, föda i hallen och såga av navelsträngen med ett skohorn, om det skulle behövas.
Men jag var rädd som en hare på den stirriga motorvägen.
Inte för bajset, det var första förlossningens skräck.
Inte för smärtan, det var andra förlossningens skräck.
Inte för att jag inte skulle hinna in, det var tredje förlossningens skräck.
Inte för att jag aldrig skulle bli mig själv därnere igen, det var fjärde förlossningens skräck.
I stället var jag rädd för kejsarsnitt.
Jag hittar inte statistik för detta, men att en fyrfaldig vaginalfödare plötsligt inte skulle kunna axla bördan att barnbörda ut axlar kan inte vara särskilt vanligt.
Det gör så ont att föda barn, man tror inte att det är sant, varje gång.
”Jaha, det är nu jag dör”, har jag tänkt varje gång. Jag har inte lärt mig någonting från tidigare erfarenheter. Bara etthundra procent dödsskräck och ”jag går sönder inuti” och ”nu händer det.”
Sen händer det inte. Jag dog inte, och nu vilar här en bebis som väger exakt lika mycket som det kändes.
Är inte det naturens under och brak, att jag mitt i krystvärken kände att det här var min största bebis?
Jag är så löjligt fascinerad av det brutala naturala i att föda barn som en grottperson. Jag älskar det faktum att vi kan, trots att barnet är så stort och utvägen så liten. För att våra kroppar och funktioner gör det möjligt.
Men mitt eviga romantiserande av vaginala förlossningar, gärna med en pinne mellan tänderna som enda smärtlindring, betyder inte att jag avfärdar kvinnor som vill föda med kejsarsnitt.
För vad ska en kvinna tänka när hon läser om förlossningskrisen, BB-krisen och barnmorskor som mensar ner baken eftersom de inte hinner gå på toaletten?
Är det konstigt att de vill få sina bebisar utplockade under kontrollerade former på en bestämd tid?
Kontrollen kontra kontrollförlusten.
Att vara alldeles bar i blygden, upplagd, lämnad åt främmande människor att dra ut det mest värdefulla från den känsligaste av platser.
Allting är så naket och köttigt och skrämmande.
Och när allt är över: Den vackraste stunden i livet.
Vad var jag rädd för?
Att bajsa på mig?
Att spricka?
Att skrika så att ljudet färdas som ett audiologiskt p-piller längs långa korridorer?
Att förlora kontrollen?
Allt har jag gjort, om och om igen. Jag har bajsat och spruckit och skrikit och tappat kontrollen och plockat upp den igen.
Och det enda som finns kvar, fysiskt och själsligt, är fina minnen och älskade barn.
Jag kan inte skriva politiskt om kvinnors rätt till kejsarsnitt, vad det kostar, vilket som är bäst för kroppen.
Jag kan bara göra det på mitt sätt: Att gång på gång skriva om förlossningen som det bästa som finns och önska alla kvinnor okontrollerade sprick- och bajsfester att se tillbaka på med tårar av glädje.
LÄS HELA ARTIKELSERIEN HÄR
