Förbjudet för tjocka att ta selfies

När jag var liten ville jag se ut som en Barbiedocka.

Eller som en Disneyprinsessa med långt och glansigt framgångshår. Det var på den tiden då jag inte förstod hur skevt det var att förebilderna som presenterades för oss barn hade ett BMI på typ 15. Innan jag sakta men säkert började inse det motsägelsefulla i att vilja se ut som Pocahontas och ha godisregn som favoritaktivitet.

När jag tänker tillbaka minns jag de ständigt bantande mammorna. Kompisars mammor, kvinnliga släktingar och fröknar. Alla bantade – alltid. GI, lightprodukter, inget tillsatt socker, LCHF, hälsotallrikar, sallader och smalmat. Fienden har växlat beroende på trend. Från fett till kolhydrater och socker, men grundformeln hänger kvar: träna mycket + äta lite = bli smal = vara en bra människa. Smalheten är normen för vad som är vackert och bra. Och att vara vacker är ju som vi alla vet det viktigaste som kvinna.

Därav är vi många som stått framför spegeln och hatat vår kropp. Ansett att den är fel, fet och ful. Önskat att vi sett något annat, något som i tidningar eller på tv.

Precis där, framför spegeln, där kvinnor stått och hatat sig själva i århundranden, står nu kroppsaktivister och tar bilder på sig själva och sina kroppar. Och spegeln är inte längre bara en spegel. Den är numera också ett fönster där hela internet kan stå och kika över fönsterbrädet för att beskåda porträtten av kvinnornas kroppar.

Nakna. Starka. Modiga.
Avklädda. Påklädda. Orädda.

Få har förstått vikten av kroppsaktivisternas arbete och de har viftats bort som utseendefixerade, ytliga och för att de skulle gå patriarkatets ärenden – i svarta spetsunderkläder och läppglans. Men de som påstår det har helt missat såväl poängen som prestationen. Syftet och resultatet är en frigörelse av kvinnors kroppar. Ett maktskifte där kvinnor själva tar taktpinnen och vägrar låta sig förminskas till passiva objekt.

De som inte förstår eller inte vill förstå bemöter allt för ofta aktivisterna med hatfulla kommentarer, fat-shaming och sexuella trakasserier. Men aktivisterna står emot, står kvar och tar tillbaka. Trots att de ständigt slåss mot näthatare som försöker vrida debatten om rätten till sin egen kropp till att istället handla om hälsa (som att det inte också är en hälsofråga att inte hata, skada eller vilja döda sin egen kropp?).

De står där längst fram i de feministiska leden; tjocka, lättaklädda och tar selfies. På sociala medier ingjuter de hopp om en framtid där skammande utifrån förlegade ideal är ett minne blott. I min värld står de längst fram på grund av vad aktionerna innebär för de som ser, för följarna. Många berättar hur aktivister hjälpt dem att sluta hata sig själva.

Hur de numera inte skadar sig själva, slutar ha sex mot sin vilja, inser att de inte har skuld i övergrepp de varit utsatta för och att de inte längre vill ta sina liv. Kroppsaktivisternas feminism räddar liv. De är, på riktigt, hjältar.

För mig är de förebilder för jag vet att för dem krävs det något extra. För att stå där ingen annan stått, krävs det ännu mer mod.

Och när de står där framför spegeln med en kamera, är det precis det de gör. För de FÅR inte stå där. Kvinnor SKA inte tycka om sig själva utan syftet att tillfredsställa den manliga blicken – och att då tjocka kvinnor står där är skandal i det patriarkala samhället som rämnar om kvinnor inte längre hatar sig själva.

Och det är därför deras selfies är strikt förbjudna enligt samhällets oskrivna regelverk. Så genom att gilla, porträttera och ta makten över sin egen kropp ber kroppsaktivisterna smalhetsnormen, sexism, objektifiering och rasism att dra åt helvete.

Det går ännu inte att se omfattningen av deras samhällsgärning, men att kroppsaktivister redan flyttat berg och räddat liv, det är jag säker på. I kölvattnet av deras aktivism skulle jag även vilja lyfta frågan och kanalisera kraften för att förändra Sveriges lagar och regler gällande diskriminering av personer som är tjocka.

I dagsläget skyddas inte personer som är tjocka från diskriminering, trots att särbehandling av denna grupp är ett utbrett problem i samhället. Problematiken har enligt undersökningar konstaterats vara vanligt förekommande i arbetslivet.

Studier har visat att det finns en stark negativ stereotyp kopplat till att vara tjock. De uppfattas vara inkompetenta, lata och ohälsosamma vilket lett att arbetsgivare föredrar att anställa smalare personer. Många vittnar även om en negativ särbehandling och trakasserier på arbetsplatser där vissa har fått krav på sig att gå ner i vikt.

Särbehandlingen är en följd av smalhetsnormen och den synen samhället har på tjocka kroppar, där individer tillskrivs vissa egenskaper endast på grund av sin vikt. Problemet kräver åtgärder som tillförsäkrar individer samma rättigheter oberoende av vikt. Jag anser att vi bör införa vikt som en ny diskrimineringsgrund. Samtidigt måste vi göra diskrimineringslagen mer effektiv i praktiken för att tillförsäkra fler människor lika rättigheter. Fler diskrimineringsfall ska kunna anmälas, utredas och åtgärdas.

Tusentals tjocka kvinnor har trots hat och patriarkat ställt sig framför den där spegeln, med kamera och med mod, och ifrågasatt att det skulle vara något fel med deras tjocka kroppar. Det är politikernas ansvar att ge dem ett svar.

* Mejl som vill göra gällande att tjocka kroppar per automatik är ohälsosammare än smala kroppar undanbedes.

Följ ämnen i artikeln