Omänskligt att utvisa människor till tortyr
Hovrättens beslut att inte utvisa en man som dömts för brandbomber mot en synagoga har väckt berättigad kritik.
Dessvärre har den mindre genomtänkta domen även fått normalt sett sansade personer att tappa fattningen.
I december förra året kastades flera brandbomber mot två bilar som stod parkerade utanför synagogan i Göteborg.
Ett hatbrott mot judar, konstaterade tingsrätten av lätt insedda skäl och dömde tre av gärningsmännen till två års fängelse. En av männen dömdes dessutom till utvisning till Palestina, ett beslut som hovrätten i onsdags upphävde.
Hovrätten hänvisade till utlänningslagen, som anger att utvisning inte får ske om det finns skälig anledning att anta att personen riskerar omänsklig eller förnedrande behandling i mottagarlandet. Vi skickar helt enkelt inte människor till dödstraff eller tortyr.
Det är en ordning som de flesta civiliserade länder har och som dessutom regleras i artikel 3 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Domstolen hänvisar till två rapporter från UD om Israel och Palestina som påpekar att människorättsorganisationer har slagit larm om att palestinier utsätts för övergrepp av Israel och att den israeliska säkerhetstjänsten inte är så noga med förbudet mot tortyr under förhör.
Men till saken hör att utvisningen inte skulle ske till Israel utan till Palestina. En detalj som onekligen är av vital betydelse i sammanhanget.
Med en kryptisk formulering om ”Israels eventuella intresse i saken” landar hovrätten i att det inte går att skicka iväg attentatsmannen.
Hur ska detta förstås? Vad menas med ”Israels eventuella intresse”? Finns det skäl att befara att Israel gör någon slags raid in i Palestina för att kidnappa och tortera mannen?
Och har Palestina ingen kontroll alls över sitt territorium? Det är i så fall en nyhet som borde spridas borton hovrättens domskäl. Sverige har ju när allt kommer omkring erkänt Palestina som stat. En förutsättning för det är bland annat just kontroll över territorium.
Domen har väckt uppmärksamhet. Kritik har förekommit. Berättigad sådan. Om hovrätten ska vidga ramen för när verkställighet av utvisning ska stoppas så är den skyldig en bättre förklaring än en diffus spekulation i att Israel möjligen planerar att kidnappa en person i annat land för att i lugn och ro kunna dra ut hennes tånaglar.
Men det finns kritiker som har gått längre än att ifrågasätta domstolens resonemang. Så till exempel skrev Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida härom dagen att den som ”utgör ett hot mot svenska medborgare och som döms för hatbrott mot en särskild grupp, bör utvisas. Hur säkerheten i mottagarlandet i fråga ser ut är, så att säga, en annan pilsner”.
Och för säkerhets skull förklarade skribenten att ”bara ynkryggar sätter ynkryggars trygghet framför brottsoffers”.
Jahaja. Det är inte hela världen om en människa blir hängd eller halvt ihjälplågad i någon källarhåla med blodsbestänkta väggar. Dags för en beskare pilsner.
En sådan ordning går dock inte att införa med mindre än att vi skriver om svensk lag. Dessutom måste resten av den civiliserade världen övertygas om att det är dags att rycka på axlarna åt tortyr. Endast på så sätt går det att skriva om de internationella konventioner som Sverige har förbundit sig att följa.
Det är inte första gången Svenska Dagbladets ledarsida är inne på någonting så extremt som att dömda brottslingar ska utvisas oavsett vilket öde som väntar dem. Men senast det skedde, för ett par år sedan, nyanserade tidningen sitt ställningstagande. Kritiken blev för kraftig.
Den här gången har jag inte sett några protester att tala om. Tvärtom, ledaren har i sociala medier möts av gillanden även av normalt sett sansade personer.
Men så har också tonläget i det offentliga samtalet skruvats upp ytterligare några decibel sedan förra gången det begav sig. Åsikter som nyligen endast återfanns i nätets kloaker letar sig in i anständiga sammanhang.
Utvecklingen är förfärlig.