Med gråten i halsen talar jag till klassen
Skolstart. Förväntan, kul – eller ett rent helvete. Mer än var tionde barn känner sig mobbad i svenska skolan, enligt nya Friendsrapporten. Och var fjärde (!) lågstadieelev är orolig för att behöva vara ensam på rasten. Här börjar ofta den psykiska ohälsan.
Så ska vi tyst se på och värre, fostra nya mobbare? Eller börja bry oss?
Han sätter sig med de andra klasskompisarna i skolmatsalen. När han kommer tillbaka efter att ha hämtat ett glas med mjölk, står hans röda matbricka inte längre kvar där han lämnade den, utan är istället placerad vid ett tomt bord. Andra barn ser men vågar inget göra, då är det de som drabbas nästa gång. Skräckvälde mitt i vardagen. På den plats som ska vara barnets borg för trygghet och lärande.
Men den här killen är inte ensam, han är en av fler än 60 000 barn i Sverige, som går till skolan med en stor klump i magen varenda dag, 60 000 barn, som vet att ingen kommer att säga hej till mig i dag heller. Ingen kommer att vilja vara med mig.
Vi pratar mycket om växande psykisk ohälsa i vårt land. Allt för ofta är det här den börjar. När vi är barn, som blir osynliga, uteslutna eller hånade. Mobbningen i skolan är en av våra största samhällsproblem. Kränkningar drabbar tre av tio mellanstadiebarn, visar nya rapporten från Friends, som baserar sig på svar från fler än 20 000 skolbarn.
Första gången min dotter kallades för hora, gick hon i mellanstadiet. Ett gäng killar hade slagit henne och dragit henne i håret.
Jag ringde direkt samma kväll runt till de inblandade barnens föräldrar så fort min dotter berättat. Frågade de andra vuxna vad de tänkte om det inträffade, hur vi skulle göra för att det här inte skulle hända igen. Nästan alla tackade för samtalet, skulle ta snacket med sitt barn som skulle be om ursäkt nästa dag. Jag tackade, bad dem att ringa om något av mina barn gör fel en annan gång. Att vi alla gör fel, lär oss, och att det viktiga är att det inte händer igen.
Jag frågade klassföreståndaren om jag fick komma och besöka klassen nästa morgon och prata med barnen. Det fick jag.
Nästa morgon i klassrummet börjar klassföreståndaren dagen med ett samtal med klassen. Hon är allvarlig, bedrövad. Säger:
– Jag förstår inte. Vi har ju pratat så mycket om värderingar och att visa varandra respekt och nu är det ändå en person som blivit drabbad, och den här gången är det…
Hon säger min dotters namn och att det är hon som blivit utsatt denna gång. Att hon kallats för hora. Alla blickar vänds mot min dotter. Tänker att jag själv hade fått panik om det hade varit jag, men dottern tittar lugnt tillbaka på de andra, även om jag nästan hör hennes hjärta slå fort där innanför tröjan. Läraren ser ut över salen.
– Hur kunde det bli så här? Vad tänker du? säger hon och vänder sig till klassen.
Det blir en bra diskussion eleverna och läraren emellan.
När de är klara reser jag mig upp från min plats längst bak i klassrummet och går fram och ställer mig framför klassen.
Jag tar ett djupt andetag, försöker hålla rösten stark och stadig, men känner samtidigt tårar som vill tränga upp i ögonen.
– Jag känner ju de flesta av er, och jag vet att ni är bra ungar allihop. Men det som hände i går får aldrig hända igen. Man gör helt enkelt inte så mot sin klasskompis. För vet ni, jag vet att ni är smarta ungar, varenda en av er. Och det är NU ni börjar bestämma vilken sorts människa ni vill vara. Om du vill vara en schyst klasskompis eller om du inte vill vara det. Det är ditt val. Ditt ansvar. Och det valet gör du varje dag, nu och sen när du är vuxen med dina arbetskompisar. Man behöver inte gilla alla jättemycket, men man måste vara schyst. Det gäller dig, dig, dig, dig, dig och dig…
Jag pekar på varenda unge i klassen. Det är knäpptyst i salen och jag ser diverse öppna munnar. Min dotter berättar sedan:
– Det var jättebra, vartenda ord, men jag kände hela tiden; börja inte gråta nu mamma, inte gråta, inte gråta.
Jag lyckades hålla mig. Men det var på gränsen. Kanske hade den där morgonen i klassrummet betydelse. Jag tror det.
Inte minst: Att lärarens och skolans idoga arbete med värderingar gjorde skillnad, är jag övertygad om. Att de direkt valde att samtala om vad som hänt öppet i klassen, att de hade en beredskap – och agerade.
För tystnad, rädsla och likgiltighet är mobbningens bästa bundsförvanter. När föräldrar, pedagoger och klasskompisar inget vågar göra. Eller orkar. När man tror att det är bättre att någon annan tar ansvar. Att någon annan tar snacket. Gör inte det misstaget.
För att vi en gång för alla ska göra slut på mobbningen i våra skolor måste vi våga prata om det. Våga vara obekväma. Våga bry oss. Våga ringa andra föräldrar.
För på riktigt: Vad är viktigare i din kalender?
– Dialogen med andra föräldrar tar vi, säger ofta skolor till föräldrar, när det blivit problem.
När jag fått det svaret har jag alltid sagt:
– Javisst, det är klart att ni ska ha den dialogen. Men bara så ni vet kommer givetvis jag också att ringa de här föräldrarna.
Respektfull, konstruktiv kommunikation är aldrig ett problem för att bekämpa mobbning.
Medan motsatsen: Passivitet och tystnad är farligt.
Om du vet, men inget gör och inget säger, förvandlas du till en i den tysta klungan som ser på när plastbrickan flyttas till det tomma bordet i matsalen.
En sak till, du kan prata hur mycket som helst med dina barn om att man ska vara schyst mot sina medmänniskor. Men ungar gör som bekant inte som du säger, utan som du gör.
Så att se vår svenska skola i dag, med så många barn som lider, och går med en klump i magen till skolan varenda dag, är som att hålla upp en spegel mot vuxenvärlden.
Barnen gör som vi gör.
Säger du elaka saker om programledarens frisyr på tv? Påpekar du att hon blivit fetare över sommaren? Hojtar du könsord till cyklisten på gatan och hytter med ett långfinger? Tycker du det är kul att dra rasistiska skämt? Kallar du din chef eller kollegan för jävla idiot hemma vid köksbordet? Ger du din fru en örfil på lördagskvällen? Skriker du hatiska ramsor om en spelare på fotbollsläktaren?
Glöm inte bort att du är en hjälte i ditt barns liv. Det där lilla hjärtat som sitter bredvid dig, ser allt du gör. Så vilken förebild vill du vara?
Vill du verkligen lära ditt barn att bli en mobbare?
Det är inte bara barnen i det där klassrummet, som har valet och ansvaret att vara en schyst medmänniska.
Det valet gör också du, varje dag.