Det är inte existentiell ångest att bjuda sina barn på krogen
Ger du pengar till barnen?
Det är en fråga som ofta diskuteras bland oss pensionärer.
De flesta är generösa.
Skribenten Hanne Kjöller var upprörd i Dagens Nyheter nyligen. ”Hur långt upp i åren ska vi föräldrar fortsätta att curla våra ungar?” undrade hon och tog som exempel en pappa som bjöd sina barn på en skidresa.
Hon påstod att föräldrar som går ut och äter med sina vuxna barn, och står för notan, gör det för att de har dåligt självförtroende och måste ”köpa umgänge, sällskap och förtrolighet”.
Jag höll inte med om något hon skrev. Tyckte att hon förvandlade fint till fult.
Det har blivit vanligare, i och med att livslängden och livskvaliteten bland äldre ökat, att tre generationer är tajta och gör saker tillsammans. Familjebanden i Sverige har stärkts jämfört med 70-talet då familjer mest ansågs vara av ondo.
Jag tycker det är positivt. Ett allt vanligare fenomen är att äldre bjuder barn och barnbarn på gemensamma resor. Det är svårt att se vad som är fel med det. Men Hanne Kjöller verkar mena att det är barnen som ska betala.
Som nationalekonomen Lars Jonung, 79, skrev nyligen i Svenska Dagbladet har 40-talisterna genom hela sina vuxna liv sett till att få ekonomiska fördelar, från studiemedelssystem, ränteavdrag och skattereformer till dagens pensionstillskott.
Det finns många pensionärer som har det gott ställt. De vill gärna dela sitt välstånd med sina barn. Vore inte motsatsen oändligt mycket värre?
Varför ska man ta med sig det man har skrapat ihop ner i graven, när man kan göra något roligt tillsammans i livet?
Det finns familjer med olika utmaningar. Ibland är det barnen som får hjälpa föräldrar med låga pensioner. Andra äldre sliter, både ekonomiskt och praktiskt, för att hjälpa vuxna barn med olika svårigheter.
Många yngre har det tufft ekonomiskt i dag, och de flesta jämnåriga jag känner tycker det är självklart att hjälpa till om det behövs.
Ingenstans ser jag Hanne Kjöllers påstått giriga unga vuxna ”som lägger sina egna intjänade pengar på hög och glatt låter andra betala”.
Självklart behöver alla vuxna, som kan, bli ekonomiskt självständiga och det är sannerligen mina barn. Ibland är det de som bjuder.
Men Kjöller skapar typiskt svensk ångest över något som är fullkomligt normalt i många andra länder. Hon till och med jämför att bjuda barnen på restaurang med sexköp, med att vara ”obotliga sugardaddys och sugarmommies”.
Det sägs att vi gör det för att vi är ”existentiellt skräckslagna” och har lastat våra egna psykologiska behov på barnens axlar.
Herregud. Min pappa älskade att bjuda alla på restaurang, och jag gör det också. Särskilt om det innebär att jag stöttar favoritkrogen, som drivs av ett ungt par i mina döttrars ålder.
Det tycker jag är meningsfullt att göra med de pengar jag sparat ihop under 45 års yrkesliv. Ingen behöver handla, laga mat och diska, utan vi kan umgås och äta i lugn och ro. Jag kan försäkra att det är ett normalt och lyckligt familjeliv som vi är många som njuter av.
- Curling är en lagsport där man turas om att skjuta iväg en sten mot en måltavla på isen. En spelare i laget skjuter iväg stenen medan två andra spelare i laget sopar framför stenen med kvastar.
- Curlingförälder är ett begrepp av danskt ursprung som handlar om att sopa banan för barnen, alltså underlätta för dem att glida fram i livet utan att hindras av olika sorters svårigheter och motstånd.
- Helikopterförälder är det vanligaste begreppet i bland annat USA och Tyskland, en förälder som hela tiden cirkulerar över barnen och övervakar, ger goda råd och hjälper till med precis allting.