Jag kände mig som en tecknad apa med väska

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kitty! Kiiiiiittyyyyyy? Kiiiiiiiiittyyyy!? Åh, vad känd jag är! Alla känner igen mig och gillar mig! Inte ens i min egen lägenhet får jag vara anonym och ifred längre. Jag stod och diskade frukosttallriken i köket. Genom det öppna fönstret hörde jag någon ropa mitt namn nere från gården. Det är nog nån som fått reda på att jag bor här, nåt fan... åh, vad jobbigt, tänkte jag.

Vid lunch fick jag ett mms, i det fanns en bild på en uppenbar ”Kitty-kopia”. Samma frilla, samma hårfärg, samma stil som mig. I ämnesraden stod: ”Ska du börja skolan, Kitty :)?” Tydligen har en bok/pappers-handelskedja uppmärksammat mig och klätt ut en liten tjej inför kidsens skolstart. På stora plakat i affären hänger jag, men ändå inte.

Borde jag känna mig stolt eller utnyttjad, kan man ta patent på sig själv?

Senare gick jag på bio, med en sprillans ny väninna. Jag var lite nervös, ville göra gott intryck, men innan filmen ens hinner börja lutar sig en tant bryskt över den nya väninnan och deklarerar. ”Kitty, det är jag, vi brukade gå på gympa ihop förr och du var så nere och deppig över att du var lite knubbig, vad kul att det gått så bra för dig”.

Har aldrig sett henne förr. Vad jag minns.

Så gick det med det intrycket. Filmen var sådär. Jag går ensam hem genom Vasa-allén. Plötsligt dyker hon upp, en blond brud med en polare på varsin sida. Hon står max två meter ifrån mig men ändå sträcker hon ut sin arm, i sin fulla längd, med pekfinger och allt och vrålar: ”Det är ju hon, det är ju hon! Shit, ser ni eller, vad sjukt!?”

Hon brister ut i ett maniskt gapskratt. Verkligen vrååålskrattar. Jag hinner knappt med, vad händer? Står det en människa här med sitt pekfinger och skriker att jag ju är ”hon”? Jag kände mig kränkt på ett sånt konstigt sätt. Så ensam och utskrattad, som en apa i en bur.

Det enda jag kom på att svara var: ”Vaddå, ”hon”, menar du mig?!”. Jag fick ingen kontakt. ”Och så har hon en rosa väska också!!!” gapar hon vidare, fortfarande med pekfingret mot min hakspets. ”Och den är rosa!”

Nu kände jagkände mig som en tecknad seriefigursapa med accessoarer. Jag gick och la mig med tanken: Vad har jag gett mig in i? Ska jag skylla mig själv, får folk bete sig så här?

Morgonen därpå hörde jag åter igen hur det där jobbiga fanet ropade från gården: Kitty! Kiiiiiittyyyyyy? Kiiiiiiiiittyyyy!? Uppgivet kikade jag ut, plötsligt ser jag någon komma springande in i mattes famn. Kitty är en spräcklig katt. Så känd är jag.