Sverige förändrades efter hedersmordet på Fadime
Det var en gång en ung kurdisk kvinna som ville välja sitt liv men pappan sköt henne med två kulor, en i pannbenet, en i överkäken medan han ropade ”hora”. Det var den 21 januari 2002, i dag 15 år sedan.
Och se vad som hänt. Mycket har förändrats, och jag kan sakna att så sällan påminnas om det.
Jag vill inte varje dag knarka på svarta nyheter, som den om svenska kvinnors upplevda otrygghet.
Lika sant är att det för 15 år sedan inte gick att ens säga ”hedersvåld” utan att alla skrek ”rasist”. Då var det mycket snyggare att tala i gåtor om ”generella maktstrukturer”, alla män är djur, även Svenne Banan mördar sin fru.
Men efter mordet på den unga kvinnan sjönk ordet ner i oss och åtminstone Mona Sahlin gjorde avbön: ”Jag var feg och blundade”.
Nu känner alla – efter många miljoner till utbildning – till att det begås hedersbrott i Sverige.
Nu har staten sett sitt ansvar, skapat ett nationellt kompetensteam mot hedersvåld, med uppdaterade experter.
Nu har ordet ”hedersmotiv” börjat sippra in så smått i svenska domstolar, och brott som sker mot en sådan bakgrund ska straffas hårdare.
Nu är det 15 år gamla mordet på en ung kvinna i Uppsala en så oerhörd sak att högtidligheter arrangeras i 13 svenska städer: seminarier, debatter, fest på Berns i Stockholm, sång, tal av en minister och två partiledare.
Sällan sägs det, men faktiskt: kvinnors liv blir hela tiden lite bättre, här och i världen.
I somras blev det olagligt i Ryssland att slå sina familjemedlemmar och ser man på, en man dömdes till livstids fängelse efter att ha dödat sin gravida hustru som hade misslyckats med att klippa hans hår. Brotten har tidigare betraktats som ”familjeangelägenheter”.
Till och med i Pakistan finns sedan något år en lag mot våld i hemmet, åtminstone i regionen Punjab.
Nej, jag säger inte att hedersvåldet är på utdöende. Senast i förrgår talade jag i telefon med en kvinna som kämpar för att överleva ett tvångsgifte med en farlig man. Men henne träffar jag nästa vecka.
I dag är en dag att minnas Fadime Sahindal, som berättade att myndigheterna inte tog hennes fruktan för familjen på allvar och som blev lyssnad på. Hon ville leva, inte dö. Hon blev bara 26 år.