Det är inte sex som står i fokus – det är makt
Medan jag dricker mitt morgonte ur en onödigt stor temugg och scrollar genom mitt Facebookflöde, i stället för att skynda mig till jobbet, trillar en sedvanlig kuk ner i min inkorg. Jag önskar det var en så pass ovanlig företeelse att jag skulle sätta i halsen och spruta Earl grey ur näsan. Men under mina 25 år har jag mottagit så många penisbilder att de skulle räcka till en hel fototapet. En fondvägg av fallos som ger ditt vardagsrum en hemtrevlig känsla och personlig touch. Frekvensen av oskarpa mobilbilder på dåligt belysta dasar i mailkorgen har fått mig att sluta förvånas – men inte att sluta bli förbannad.
Den här morgonen var det dock inte vilken penis som helst som förgyllde min frukoststund. Det var minsann något bekant över denna baguette. Jag letar upp ett meddelande jag häromdagen fick från en man och inser hur det ligger till. De har skickat exakt samma bild. Att vissa män skickar bilder på lånade lemmar vet jag av erfarenhet. Det är inte så underligt heller med tanke på att detta fenomen inte främst handlar om exhibitionism med sexuell upphetsning som det primära.
Det är inte sex som står i fokus, det är makt.
Mannens könsorgan nyttjas systematiskt för att trycka ner kvinnor och upprätthålla vår underordning. Kvinnor våldtas, ofredas och förnedras. Feminister och HBTQ-kvinnor får ofta höra att de bara fått för lite kuk. Bilderna jag får skickas för att kränka mig som kvinna.
De är ämnade att skrämma mig med ett underliggande hot om våldtäkt. En ådrig, äcklig balle för att bryta ner mig, för att jag inte ska orka fortsätta skriva. En stor, stolt erektion för att tysta mig som opinions-bildare, för att utplåna och tillintetgöra offentliga kvinnors röster.
Och därför är kukbilder ett hot mot demokratin.
Ni använder er åderpåle som vapen.
Er snorre som svärd. Det här är min sköld. Det här är mitt självförsvar. En snoppsatir, penisparodi och kukkomedi.
Jag finner det så oerhört lustigt att dessa två, för mig helt främmande herrar, inom loppet av några dagar skickat samma bild till mig. Jag skrattar åt det -patetiska i att de har satt sig ned för att söka upp en hemsida med någon slags -katalog över schyssta schnablar.
Med befläckad Googlehistorik har männen på varsitt håll valt ut den bästa byxsnoken, ovetande om att de har samma kuksmak.
Utifrån min ofrivilliga studie på detta ämne drar jag också slutsatsen att ett kriterium (utöver de självklara: stor och hård) är att bilden ska se någorlunda verklighetstrogen ut. Jag finner det komiskt att männen med det omsorgsfulla valet av bild vill signalera att det är ett självporträtt. De väljer inte monsterdrulen, den som är fotad med proffskamera och HD-upplösning. Det vore oseriöst.
Eller sitter männen inte på olika håll? De kanske är med i samma klubb. På den senaste kukkonferensen körde de sten sax påse om vem som skulle agera modell (eftersom ingen hade några tidigare modellerfarenheter).
Förloraren fick motvilligt dra ner sin byxa, fotografen zoomade in och dirigerade den tredje killen som darrhänt riktade ficklampan för en perfekt highlight på ollonet. Sedan fick alla skicka bilden till främmande kvinnor på sociala medier.
Det är solidaritet om något: en kuk för alla, alla för en.
Jag undrar om det här kan vara samma gäng som titt som tätt skickar ”task-över-toalett-bilder”. Det finns få saker som är så osexigt som fotografierna på en halvribba som svajar över en, i bästa fall tom, toalettstol. Mitt hånskratt följs av en märklig känsla av att bli lite förnärmad av den totalt obefintliga ansträngningen. Lite samma känsla som när man gått all-in för en första dejt, till och med målat tånaglarna, och så dyker personen upp och luktar som att hen suttit framför sin dator i tre veckor. Var jag inte ens värd en dusch och deodorant? Lite så känner jag när ni inte ens förmår att först göra klart era behov, resa er från toaletten och hitta någon lite schysstare surrounding för att rama in ert mästerverk.
Men jag kanske inte ska klaga på dekorativa tillkortakommanden, för vad spelar det för roll egentligen? En kuk, är en kuk, är en kuk.
”Varför måste hon vara så förbannat ful i mun hela tiden?” ”Hur många gånger kan man egentligen skriva kuk i en och samma kolumn?” ”Varför kan hon inte bara säga dickpic, det låter lite mer anständigt?” Jo, det är just för att det inte låter lika fult.
Det är för att det låter mindre äckligt, grovt och kränkande som jag undviker termen. Det finns något harmlöst och modernt, nästan lite catchy, med att kalla företeelsen för dickpic. Jag vägrar kamouflera männens kränkningar i ord som framställer dem som mindre allvarliga.
Ibland vill jag till och med tala om det så grafiskt och äckligt som jag bara kan för att förmedla hur vidrigt det känns att börja motta dessa övergrepp vid tio års ålder, och sedan inse som 25-åring att det nog aldrig kommer att sluta. Jag vill att
vi ständigt och obarmhärtigt ska bli påminda om detta. Om att det är ett sexuellt ofredande. En brottslig handling.
En bild på en kuk, som jag inte har bett om.